Det behövs en grundlig genomlysning av “maktmänniskan”

Det finns inget i forskningsrapporten Entusiastisk kristendom och fanatism i Knutby som jag skulle vilja ändra på – tvärtom! Det är en välskriven rapport, författad av erfarna och kompetenta personer. Den ger oss bred information om fenomenet Knutby. Det finns däremot delar jag saknar i rapporten.

Det jag efterlyste i min debattartikel “Maktmänniskor nästlar sig gärna in i kristna miljöer” (Dagen 10/9) är en mer djupgående analys av maktmänniskor och den roll de spelat i Knutbytragedin. Därav följer mitt påstående: Utan dessa maktmänniskor, inget Knutby.

Extrema rörelser riktar ofta in sig på bristerna i ett samhälle. De ger sådana rörelser ett existensberättigande. På liknande sätt riktar extrema människor, maktmänniskor, in sig på glipor och brister som kan finnas i en kristen miljö. Forskningsrapporten har också på ett föredömligt sätt belyst olika förutsättningar för den utveckling som skett i Knutby.

[ Joel Halldorf: Bäddat för narcissistiska ledare i svenska frikyrkor ]

Men vad som ytterligare hade behövt belysas och analyserats är frågor som: Vilka är dessa maktmänniskor? Hur kan man förstå de samspelsmönster som uppstår? Vad är det som gör att vi ger dessa människor makten över våra liv, vad är det för andliga och psykologiska krafter som styr maktmänniskor och hur kan man skydda sig mot dem?

Jag saknar verkligen en grundlig genomgång av den här sortens frågor, och jag understryker: Utan dessa maktmänniskor, inget Knutby!

Om dessa maktsjuka människor inte blir belysta, förklarade och gripbara kommer viktiga och relevanta bitar att saknas i pusslet Knutby.

—  Per-Gustaf Eriksson

Ulrik Josefsson väljer i sin replik (Dagen 23/9) att förklara uppsatsens begränsade analys av maktmänniskornas roll i Knutby. Han menar att om man patologiserar ledarskapet och dess agerande finns risk att komplicerade processer förenklas med att ledarna var maktsjuka.

Den risken ser jag som ytterst liten, eftersom uppsatsen för övrigt så grundligt belyser de olika förutsättningarna för den utveckling som skedde i Knutby. Jag tror tvärtom att om dessa maktsjuka människor inte blir belysta, förklarade och gripbara kommer viktiga och relevanta bitar att saknas i pusslet Knutby.

[ Stark skildring av skandalerna kring megakyrkan Mars Hill ]

Josefsson menar att om alla deltagare i en församling är medskapare snarare än mottagare, minskar risken för maktmissbruk och narcissism. Deltagandet fungerar som ett vaccin mot sådana händelser som de som skedde i Knutby, och i detta ger jag honom rätt. Pingstpastorn Andreas Skogholm skriver i en replik (Dagen 8/10) att det är en god tanke, men att det inte fungerar så. Ofta upptäcker vi för sent att en maktmänniska tagit över rodret. Tyvärr tror jag att även Skogholm har rätt.

Vår benägenhet som kristna att vara godtrogna och tyda och tolka allt till det bästa gör att dessa människor ofta inte upptäcks i tid. Dessutom, som församlingskonsulenten och pastorn Magnus Jonegård skriver (Dagen 2/10), att om församlingsstrukturerna är organiserade efter apostolisk ledningsmodell är risken att både transparens och delaktighet uteblir.

När församlingen är toppstyrd av en föreståndare som omger sig med ja-sägare i styrelsen och i praktiken samlar på sig all makt är det uppenbart att delaktigheten och medskapandet uteblir. Den avgörande frågan vi borde ställa enligt Jonegård är: Har församlingen en pastor, eller har pastorn en församling?

Det håller jag verkligen med om.

Inför maktspråk känner vi oss inte inbjudna till dialog.

—  Per-Gustaf Eriksson

Ett ytterligare hinder för delaktigheten och medskapandet är att vi så ofta har ett “dåligt teologiskt självförtroende”, något som Joel Halldorf skriver om i sin artikel den 9/10. Vi tycks sakna verktyg för att hantera andligt maktspråk. Trots erfarenheter och dokumenterad kompetens från andra områden underkänns och ifrågasätts den, av oss själva och andra, som om den inte är “andlig nog”.

Jag tror att många kan känna igen sig i detta, att man tystnat och inte vågar dela sina tankar och erfarenheter i sådana situationer. Inför maktspråk känner vi oss inte inbjudna till dialog.

Dessa problem har gamla anor. Även Paulus förundras över den utveckling som skett i Korint: “Ni finner er i att man gör er till slavar, att man utsuger er, att man fångar er i sina garn, att man uppträder överlägset mot er, att man slår er i ansiktet” (2 Kor 10:20, Hedegård).

[ Många kyrkor tappar - men pingstkarismatiska ökar kraftigt  ]

Stefan Swärd kommenterar både min och Joel Halldorfs artikel i sin krönika (Dagen 22/9). I den ställer han stagnerande församlingar och modstulna predikanter mot tragedin i Knutby. För honom verkar stagnation vara ett mycket större problem än ett dysfunktionellt ledarskap. Men varför ställa dessa mot varandra? Varför inte ge båda exemplen plats samtidigt? Det är inte antingen eller utan både och.

Att ta sig an problemet med maktmänniskor och ta hand om dem som drabbats hindrar oss inte att stödja ledare och pastorer. Tillsammans får vi hämta styrka och mod i vårt gemensamma uppdrag att bygga Guds rike.

Men till detta kommer att vi också har ett uppdrag att avslöja och desarmera de maktmänniskor som vill riva ner och förstöra våra förutsättningar att få bygga friska och sunda församlingar. Tillsammans med varandra skapar vi goda förutsättningar för att utbreda Guds rike i vår värld.

[ Stefan Swärd: Bristen på visionära ledare större problem än maktmissbruk ]