Vi behöver mer dialog än debatt

Frisk, levande, kraftfull och mångsidig debatt är demokratins livslust. Låt hundra blommor blomma! Att få bryta sina åsikter med andra och lufta egna ställningstaganden är en omistlig tillgång i hela vårt samhälle, på alla nivåer och i alla sammanhang. Yttrandefriheten behöver värnas. Men vi får inte glömma dialogen, det goda samtalet.

Jag tror att vi behöver en levande debatt där skillnader blottläggs. Å andra sidan vet vi också hur ensidig debatten ibland kan bli: Det är inte ovanligt att båda parter känner sig felciterade och missuppfattade. Den egna åsikten förvrängs, tycker vi ibland.

Betyder det att vi inte behöver debatten? Nej tvärtom! Det är avgörande att skilda åsikter får belysas.

Dialogen i hela det offentliga samtalet omistligt för demokratins skull.

—  Björne Erixon

Men debatt blir ofta ensidig, och spär ibland på polariseringen genom tvärsäkra uttalanden. Därför är dialogen i hela det offentliga samtalet omistligt för demokratins skull, för att undvika förenklingar, onödiga missförstånd och förödande ställningskrig. Dialogen kan fördjupa förståelsen och bidra till ödmjukhet och respekt.

Jag vill beskriva, kortfattat och något förenklat, några väsentliga skillnader mellan debatt och dialog. Ytterst har de olika syften.

[ Frida Park: Kom upp ur sandlådan, debattörer! ]

Debatten, renodlad, avser ofta att “vinna matchen”. Den vill belysa åsiktsmotståndares svagheter och i första hand framhäva den egna åsikten. Men även mer eller mindre tydligt angripa motståndaren, mer eller mindre medvetet försöka vinna över läsare och lyssnare på min eller mitt partis sida. Debatten vill självklart också slå vakt om värden debattören anser viktiga. Lyssna gärna, med rationell distans, på olika politiska debatter – de belyser tydligt vad jag menar.

Dialogen, å sin sida, bör kännetecknas av ödmjuk inbjudan till samtal genom att aktivt försöka lyssna in den andres perspektiv för att därefter sträva efter att återge detta så den andre känner sig förstådd. Så kan samtalet fortsätta och fördjupas. Det är en utmaning för alla parter som vill främja dialog.

Precis som det nog inte finns en renodlad form av debatt, finns det inte alltid en genuin form av dialog. I till exempel själavårdssamtalet bör dialogen – ett insiktsfullt, empatiskt lyssnande till konfidenten – vara A och O. Det är nog inte lika lätt att praktisera en sådan grundhållning i offentlig kontext.

Jag tror vi alla skulle må bra av att göra så oftare: Ärligt försöka förstå vår motparts argument.

—  Björne Erixon

En levande demokrati behöver alltså slå vakt om både möjlighet till öppna tydliga debatter och genuina dialoger, med inbjudan till besinning och ömsesidigt lyssnande.

Under den tid jag arbetade som lärare brukade jag låta eleverna göra en övning i förmågan att lyssna och debattera. Hela klassen fick lyssna på ett debattprogram, för att därefter delas in i två grupper: Den ena gruppen uppmanades att ge argument för en viss åsikt, oavsett deras egna uppfattningar i sakfrågan. Den andra gruppen uppmanades att ge argument för ett nej till samma sakfråga.

Såvitt jag förstår var det en nyttig övning för blivande journalister att försöka förstå, och ge korrekta argument, för åsikter man kanske inte alls delade. Jag tror vi alla skulle må bra av att göra så oftare: Ärligt försöka förstå vår motparts argument.

[ Olof Edsinger: Härskartekniken som tystar debatten ]

Vilket är vårt samhälles stora behov just nu? Att slå vakt främst om den fria debatten eller att söka prioritera den inbjudande dialogen?

Jag menar att vi utan dialog utsätter vår demokrati för förslumning, ytlighet och förödande polarisering. Hur står vi emot sådana hot? Möjligheter att öva sig i dialogens omistliga möjlighet finns i våra vardagsmöten, på jobbet, i familjen, i kyrkor och samfund.

Så, främja både debatt och dialog. Men låt oss göra allt vi kan för att inte dialogen ska bli hemlös.

[ Stina Persson: Samtal på sociala medier polariserar mer än förenar ]