Idén om det rättfärdiga kriget ingen kristen tanke

Jesus avstod att med våld befria Israel från Roms förtryck. I Bergspredikan talar han om att skapa fred (Matt 5–7). När människor vill göra honom till kung genom våld, flyr han dem (Joh 6:15). Före himmelsfärden förmanar han lärjungarna att avstå nationalistiska ambitioner och i stället vänta på Andens dop för att sedan predika evangelium (Apg 1:5–8).

I stället för att mobilisera arméer för det “nödvändiga onda”, lider Jesus för rättfärdigheten. Och lärjungarna gjorde som han. Kyrkan var alltigenom pacifistisk till 300-talet, men med kejsare Konstantin förändrades evangeliet, tron, läran och efterföljelsen och i spåren av denna perverterade kyrka finner vi också ett bejakande av militärt våld.

[ Fredrik Wenell: Kristna har ansvar att göra motstånd mot våldet ]

Matts Martinsson hävdar i en replik på min första debattartikel att Johannes döparen bejakade soldattjänsten, men det som Johannes diskuterar vid ett tillfälle med soldater är det polisiära: att inte utöva maktmissbruk som ordningsmakt.

Historiskt finns ingen kristen soldat omtalad före år 170 efter Kristus. Soldater kom till tro, men kunde verka i ordningsmakten under den romerska freden. Kristna tog inte värvning och en kristen deltog inte i krigföring.

Martinsson hävdar också att krig kan rättfärdigas, som han skriver, “för att befria en förtryckt och plågad befolkning”. I linje med detta menar Edel Irén Lappin i sin replik Ibland är krig ett nödvändigt ont att “huvudargumentet mot en kristen pacifism är att kristna ska stå upp mot orättvisor.”

Och Esther Jakobsson skriver i sin replik Jesus sa “vänd andra kinden till” men menade inte “sluta försvara er”, att också hon är beredd att ta till vapen och strida “för att bevara det som är gott”. Det låter sympatiskt, men faktum är att det inte var vad Jesus förkunnade och det är inte heller någon nytestamentlig lära.

Jesus sa i stället att hans lärjungar skulle vara som “får som sänds mot vargar”.

—  Pascal Andréasson

Orättvisorna och förtrycket då Jesus levde på jorden var minst lika omfattande som nu, men Jesus valde ändå inte en militär våldsbejakande “god” lösning. I mina ögon verkar debattörerna föreslå en större kärlek och ett klarare förstånd om hur världen ska frälsas än den modell Jesus visade oss.

Nej, Jesus sa i stället att hans lärjungar skulle vara som “får som sänds mot vargar” (Matt 10:16). Denna förkunnelse är naturligtvis extremt svårsmält, och sedan kyrkan blev politisk på 300-talet har den i stället hävdat idén om det “rättfärdiga kriget”.

Detta begrepp som Augustinus utvecklade tog han dock från Cicero och denna “kristna” tanke bygger på romerskt tänkande uppblandad med gammaltestamentlig nationalism och är inget annat än en sekulär filosofisk konstruktion för politiska syften.

Martinsson, Lappin och Jakobsson grundar sina positioner i försvaret av ett territoriellt område och det goda i att strida mot det onda. Men redan Hitler talade om “försvar” då han intog Polen 1939, och alla nationer har i dag en försvarsmakt.

Tanken om att se på bruket av våld som något “nödvändigt ont” för att bekämpa något ännu ondare är oerhört attraktiv, men det var ju “goda” soldater i Frankrike och Belgien som ockuperade Ruhrområdet 1923, vilket i sin tur underblåste den bitterhet som gav Tyskland deras Hitler! Och efter segern 1945 fortsatte inte västmakterna kriget mot Stalin, en diktator av samma sort som Hitler.

[ Pastor kallblodigt mördad - kristna måltavlor för våld i Nigeria ]

Människor är alltid selektiva när det kommer till vad de anser vara rättfärdigt eller nödvändigt, och att tro sig vara en förkämpe för det goda i krig är i grunden oerhört naivt.

Sjöström Beckers artikel Konflikter är nödvändiga – men inte kriget har goda insikter att erbjuda oss kring icke-våldets principer som framgångsrik metod att arbeta mot våld och orättvisor. Jag sympatiserar i mycket med detta, men mitt ärende är att vi kristna behöver utveckla en djupare förståelse av Jesus fredsbudskap.

För Jesus fanns inga moderna mänskliga rättigheter, ändå hävdade han fred som väg.

—  Pascal Andréasson

En observation om Gandhi, som förmodligen är berättigad, är att han säkert inte haft framgång i sin frihetskamp om inte hans motståndare varit ett Storbritannien präglat av kristendomen. Men Jesus mötte inte kristna britter utan ett Romarrike där kejsaren ansåg sig vara gud med rätt att döda vem han ville.

För Jesus fanns inga moderna mänskliga rättigheter, ändå hävdade han fred som väg. Gandhi behövde Jesus för sin lära, men Jesus behöver inte Gandhi och det var inte en politisk idé Jesus predikade även om efterföljelsen till honom får politiska implikationer.

Flera debattörer har hävdat vad de ser som kristna idéer, men deras filosofi bottnar inte i Jesus liv och lära. Å ena sidan hävdas ett andligt fridsbegrepp som glömmer bort fredsaspekten, å andra sidan upphöjs Jesus fred, men utan omvändelsebudskap från synd. Kristen efterföljelse är både frid med Gud och fred på jorden och båda kräver omvändelse. Syndaren måste överge synden. Tjuven ska sluta stjäla. Soldaten sluta strida.

[ Katolska systrar mördade i Sydsudan ]

I debatten har skribenter pekat på en Gud som tillåter bruket av våld mot människor, på politiska idéer, nationalism och med statskyrkliga doktriner som motivation, men de har inte talat om Jesus.

Världen rustar alltmer för krig och vi måste göra mer för att rusta för fred. Nyckeln till detta är en fördjupad förståelse och omvändelse till Kristus och hans fred.