Män vill ha en aktiv kyrka som inte skäms för sin tro

Det tycks finnas en trend inom svensk kristenhet att män mer sällan deltar på gudstjänster. Män lämnar den kyrkliga gemenskapen i allt högre grad, och färre män än kvinnor träder in som medlemmar.

I tidningen Dagen har Frida Park tidigare skrivit om problemet, och nu senast även Fredrik Wenell. När jag läste deras texter kände jag inte igen min ortodoxa erfarenhet i det de beskriver: Hos oss i Göteborg kommer många unga män till kyrkan och gudstjänsterna. Jag frågade mig om det bara är så hos oss lokalt, eller om det finns ett mönster?

Statistiken visade sig vara knapphändig, men ger vid handen att de flesta samfund tycks tappa männen. Undantaget är Ortodoxa kyrkan. Detta bekräftade min egen erfarenhet. Männen är inte frånvarande i lika hög grad i våra församlingar som hos de protestantiska samfunden. Detta iakttagande tycks i alla fall gälla i USA och Sverige.

Med tanke på detta tänkte jag att det vore nyttigt att lyfta frågan och skapa ett samtal kring varför män kommer till kyrkan. Jag vill betona att jag inte har alla svar och att det givetvis är omöjligt att tala för alla män som grupp.

Till oss kan män komma och känna att de uppskattas i egenskap av män, och att de kan befrias från negativa förväntningar på manlighet.

—  Mikael Fälthammar

Följande svar kommer från män som lever aktivt i Ortodoxa kyrkan i dag och som fått frågan: Varför lockas du till Ortodoxa kyrkan? (Nu är mitt ärende just männen, men flera av dessa svar skulle lika gärna ha kunnat komma från kvinnor.) Man kan dela in svaren i några kategorier:

Tydlighet: Ortodox tro skäms inte. Den är frimodig, tydlig, utmanande och aktiv. Den sätter mål: Inget mindre än gudomliggörelsen. Den ser livet som en tävlingsbana där var och en löper för att vinna segerkransen. För att nå fram krävs disciplin: regelbunden bön, fasta, askes.

Den utmanar också genom de faktiska fysiska ansträngningar som askesen innebär: avstå från viss kost, stå under gudstjänsterna, djupa bugningar och så vidare. Den vanligt förekommande tävlingsinstinkten hos män används alltså här till deras frälsning.

[ Hela ”The Message” finns nu på svenska ]

Jordnära och sund syn på könen: Vilken man vill höra att han är en del av ett förtryckande patriarkat? Ortodoxa kyrkan är fri från feministteologi som fördunklar evangeliet. Till oss kan män komma och känna att de uppskattas i egenskap av män, och att de kan befrias från negativa förväntningar på manlighet från vår gudlösa samtid.

Vi talar också om Kristus som den fullkomliga segraren som tar dödsriket till fånga. Guds moder Maria är vår “härförerska i strid” och “härskarinna”. De heliga är kämpar som hållit ut till slutet gentemot fiender, såväl köttsliga som andliga. Här finns uppmuntrande ideal som män tycks tilltalas av.

Ursprunglighet: Ortodoxa kyrkan räknar sin historia ända tillbaka till apostlarna. Många som studerar kyrkohistoria ser våra tydliga och konkreta apostoliska rötter. Vi har fortfarande biskopar över Jerusalem, Antiokia, Thessaloniki och så vidare. Vi är stabila, vilket tycks attrahera många män. Vi ändrar inte vår tro med tiden utan erbjuder kontinuitet. Detta lockar i en flyktig tid.

[ Dokument: Så ser de olika kyrkorna på nattvarden ]

Genuin: Den ateistiska berättelsen är död. Sekularismen ger ingen glädje. Hedonism mättar inte. Allt vår samtid erbjuder är halm. Men Ortodoxa kyrkan har bevarat trons fullhet sedan apostlarnas dagar, vilket fler och fler upptäcker.

Här finns genuin mening med livet i kallelsen tillbaka till gemenskap med Gud, bevarad och levd av tusenden genom hela vår heliga tradition. Samme helige Ande som lett Kyrkan i forna dagar lockar män än i dag att ta på sig den andliga vapenrustningen. Som präst är det oerhört vackert att se män kasta av sig världens ok och “bli manliga och starka” (1 Kor 16:13) i Kristus som blir deras nya styrka.

Män behövs i kyrkan. Män får inte gå förlorade på grund av samfundens tillkortakommanden.

—  Mikael Fälthammar

Dessa faktorer kan givetvis i mycket hög grad även gälla för kvinnor, och de är kanske inte representativa för alla män. Dock kan de utgöra grund för ett vidare samtal om vad som kan saknas i andra sammanhang. En sak kan vi dock vara säkra på: Män behövs i kyrkan. Män får inte gå förlorade på grund av samfundens tillkortakommanden.

Dessutom är det min övertygelse att även kvinnor vinner på en aktiv närvaro av män. “Det är inte bra att mannen är ensam” säger Gud (1 Mos 2:18), och detsamma gäller kvinnan. Män och kvinnor behöver varandra i Guds rike, och båda könen är kallade att förvärva alla dygderna tillsammans.

Avslutningsvis: En känd undersökning visade på hur viktigt det var för familjer att maken och pappan var delaktig i kyrkans liv. Andelen barn som förblev i kyrkans hägn på grund av att de hade en sådan far var mycket hög i jämförelse med om fadern uteblev från gudstjänsterna.

[ Fredrik Wenell: Unga killar ser inte kyrkan som viktig längre ]

För samfundens del innebär en sådan studie kortfattat att den som lyckas vinna fäderna vinner även barnen. Två flugor i en smäll, alltså.

Svensk kristenhet har mycket att vinna av att fundera på dessa frågor. Wenell gav exempel på mindre bra försök att locka män (i.e. Driscoll). Hur kan man locka män på ett positivt och konstruktivt sätt? Vilka hinder finns i praxis och teologi i ert sammanhang? Och hur kan man undvika dikeskörningar i denna strävan?

Som sagt har jag inte alla svar, men visst vore ett samtal om detta problem nyttigt?