Den som lyssnar på gangsterrap bidrar till problemen

Som alla är väl medvetna om har Sverige i dag stora problem med skjutningar och mord framför allt i utanförskapsområden där många gangsterrappare själva befinner sig. Den miljön har självfallet inte uppkommit ur gangsterrap-kulturen. Det är områden där i vissa fall 90 procent av personerna har utländsk bakgrund och som i årtionden segregerats från majoritetssamhället.

Mammor på dessa platser har på senare tid organiserat sig på olika sätt mot skjutningarna, bland annat genom demonstration och nattvandring. Papporna lyser dock med sin frånvaro. Med Fars dag färskt i minnet, är det på sin plats att fundera på om det vi firat kanske är vad många av dessa pojkar saknar, närvarande fäder. Pappor som tar hand om sina barn både ekonomiskt, med pengar från ett legitimt arbete, och är goda förebilder socialt.

Kärlek och omsorg i tidig ålder från båda föräldrar är grundläggande för att barn ska växa upp till trygga vuxna

—  Samuel Sällhärd

Det finns många fler faktorer som är orsak till problemen, men jag är övertygad om att kärlek och omsorg i tidig ålder från båda föräldrar är grundläggande för att barn ska växa upp till trygga vuxna. Att utmåla gangsterrappen som ett stort problem i sammanhanget och tro att skjutningarna skulle minska drastiskt om den förbjöds är naivt. Musiken är snarare ett symptom än själva roten till problemen.

Med detta sagt vill jag ändå lyfta några områden där jag tycker att både enskilda och samhället har ett ansvar i frågan. Ungdomar från hela landet lyssnar på gangsterrap. För den stora massan är musiken bara underhållning medan vissa av ungdomarna i utanförskapsområden lever i den verklighet som musiken speglar. För den som växer upp i den miljön, saknar sin far och har en gangsterrappare som största idol kan musiken bli en mycket destruktiv influens.

Det gör att övriga samhället måste tänka till. Är det de här artisterna vi vill att Spotify och Stim ska berika genom våra lyssningar? Är det dessa artister vi vill skicka våra barn på konserter till?

[ Markus Uvell: Därför låter jag mina barn lyssna på gangsterrap ]

En del menar att gangsterrap enbart är socialrealism, att artister endast berättar om sin vardag och att texterna därför är tänkvärda då de lyfter problemen som finns där de bor. Det finns en poäng i det resonemanget, men det håller inte helt. Texterna gör mer än bara skildrar verkligheten objektivt.

Artisterna skryter i låt efter låt om hur dyra klockor, kedjor och kläder de har. Det är bland annat detta som är själva glorifierandet, artisterna försöker framstå som lyckade, fast det kriminella livet är allt annat än lyckat. Att de gång på gång också nämner de vapen de har utan något problematiserande, bidrar med undertoner av att vapenbrott inte är allvarligt utan snarare coolt.

Att “spreja” folk med kulor beskrivs som något vardagligt. För att inte tala om de negativa attityder som finns mot polisen; de kallas för “grisar”. Är det någon som tror att en ung osäker lyssnare inte kan smittas av en sådan inställning?

Det går också att argumentera för att artister i sina låtar inte måste stå för det de sjunger om, att texterna bara är fiktiva. Det har dock visat sig inte stämma. Mycket av innehållet i låtarna är självupplevt för det är viktigt i genren att inte vara “fejk”. Flera av artisterna är dömda och misstänkta för den brottslighet de sjunger om. Var och en kan alltså själv sluta gynna kriminella med sina pengar.

[ Elisabeth Sandlund: Mordet på Einár väcker besvärande frågor ]

Men medierna, har de något ansvar i vem de ger utrymme, i en tid när det talas mycket om cancel culture och deplattformering (att frånta någon en plattform, reds.anm.)? Hur kan det komma sig att medierna effektivt hållit vissa kändisar (som på sin höjd begått bötesbrott) borta från tv-soffor och rampljus, men fortsatt att ge grovt kriminella stor exponering?

Från mediernas håll ställs frågan “hur ska sållningen ske utan att censurera?” På det svarar jag “har medierna lyckats hålla en grupp borta genom att inte ge den offentlig exponering så kan de även deplattformera denna grupp”. Det handlar verkligen inte om att sila mygg och svälja kameler. Medierna har varit mycket inkonsekventa. Om dömda pedofiler skulle börja rappa, skulle de knappas erbjudas en plattform, men skjutgalna ungdomar går tydligen bra.

Kan inte musiken vara vägen ut från kriminaliteten? Jo kanske, men annars brukar utbildning ses som vägen ut – det borde gälla även dessa ungdomar. Dessutom finns de som vittnar om motsatsen. Artisten Alex Ceesay menar att han själv drogs djupare in i kriminaliteten genom gangsterrappen.

Redan nu finns artister i genren som skriver vissa låtar med annat innehåll än det destruktiva som nämnts. Jag är den förste att påheja den som gör rap med samma musikaliska kvalitet och särprägling, gärna med träffsäker samhällskritik, men med texter som ger sin generation hopp och meningsfullhet.

De som däremot fortsätter sin kriminella bana och för fram det livet som ett framgångsrecept, tänker inte jag ge mina pengar.