Kritiken mot Israels agerande kommer inte enbart från vänster

Beslutet vid Svenska kyrkans kyrkomöte att “ge kyrkostyrelsen i uppdrag att lyfta frågan om att granska folkrättens tillämpning i Israel och Palestina, även utifrån FN:s apartheidkonvention och Romstadgans skrivningar om apartheid” har väckt debatt.

Det kraftiga avståndstagandet från biskop Åke Bonnier, Skara stift och biskop Sören Dalevi, Karlstad stift – som senare enligt tidningen Dagen fick stöd av alla biskopar – grundar sig i ansatsen att kyrkan har ett antisemitiskt arv som måste bekämpas.

Vi delar den analysen. Vårt engagemang för fred och rättvisa i Israel/Palestina får aldrig leda till ett kollektivt skuldbeläggande av judar eller till förnekelse av Israels rätt att existera. Här måste vi i alla sammanhang hålla en klar rågång.

Men analysen tar inte hänsyn till dagens villkor för miljontals palestinier som lever i förtryck och armod. I tidningen Dagen kan vi läsa att den israeliske ambassadören anser en sådan beskrivning vara antisemitisk.

[ ”S har inte dragit slutsatsen att Israel är skyldiga till apartheid” ]

För oss är det inte en fråga man kan tycka olika om. Det handlar inte om åsikter. Vi menar att det faktamässigt inte går att förbise att Israel tillämpar ett system som är djupt diskriminerande, omfattande och lett av regim efter regim. Fyra tidigare premiärministrar i Israel har varnat för “apartheid”.

Att beskriva denna verklighet är inte antisemitism.

—  Debattörerna

År 2010 varnade dåvarande premiärminister Ehud Barak: “Om dessa miljoner palestinier inte kan få rösträtt blir det en apartheidstat”. Ehud Olmert sa i en intervju samma år att “om det kommer en dag då tvåstatslösningen kollapsar och vi står inför en strid för lika rättigheter; när det händer blir kampen som i Sydafrika”. Många politiska ledare i Israel har gjort jämförelser med apartheid.

EU:s högsta chefer i Jerusalem har i rapporter till Bryssel gjort faktamässiga genomgångar av det systematiskt diskriminerade system som råder på Västbanken och i Jerusalem, vars tydliga kodifiering i lagstiftning har fått dem att göra jämförelser med apartheid.

Västbanken styrs av en diskriminerande dubbelrättslig regim. Ockupationen har skapat en situation där individer ställs inför olika domstolar, enligt olika lagar, för samma brott som begåtts på samma plats, beroende på deras nationalitet. De 400 000 judiska bosättarna döms enligt israelisk lag, deras palestinska grannar enligt militärlagar som “inte lever upp till grundläggande rättssäkerhetskrav”.

[ De röstade ja - och nej i apartheidfrågan ]

När det till exempel gäller bygglov har Israel ett system som nästintill automatiskt nekar de 2,4 miljoner palestinierna att bygga. Åren 2009–2016 beviljades 66 palestinska byggnationer jämfört med 12 763 för bosättare i området C på Västbanken. Palestinier som bygger utan bygglov får se sina hus, brunnar, hälsokliniker och skolor rivna, medan judiska bosättares byggnader utan bygglov får godkänt i efterhand.

Hela vägsystem är reserverade för judiska bosättare och bosättarna bygger swimmingpools, medan palestinska grannbyar har så begränsad tillgång till vatten att det inte täcker befolkningens dagliga behov och där byns vattenbrunn förstörs av militärer.

Ledande före detta politiker, diplomater och militära befälhavare [...] hävdar att ett fortsatt förtryck och diskriminering inte tjänar Israels långsiktiga intressen.

—  Debattörerna

Denna verklighet har lyst med sin frånvaro i den svenska rapporteringen och i debatten. Att beskriva denna verklighet är inte antisemitism. I Svenska Dagbladet den 11 oktober i år varnade ett femtiotal forskare för att kampen mot antisemitism används som “vapen mot människorättsorganisationer och solidaritetsaktivister som fördömer Israels ockupation och kränkningar av de mänskliga rättigheterna”. Av samma artikel framgår att mer än trehundra forskare i antisemitism avfärdar den politiserade tolkningen av antisemitism som förs fram av Israels ambassadör.

Det finns grupper som är kritiska mot ockupationen i Israel och talar om liknelser med apartheid. De är inte obetydliga och kan definitivt inte avfärdas som vänster. Bland dem finns många judiska organisationer såsom Rabbiner för mänskliga rättigheter, B´Tselem och Yesh Din, samt flera politiker och militärer. Hundratals soldater och befäl organiserar sig mot ockupationen och menar att den skadar Israels framtid, enligt organisationen Breaking the Silence.

[ Kyrkomötets beslut om Israel används internationellt ]

Det är sant att den israeliska regeringen och en bred majoritet i Knesset stödjer detta system. Men att påstå att kritik enbart finns långt ut på vänsterkanten stämmer inte. Ledande före detta politiker, diplomater och militära befälhavare, tillsammans med välkända och prisbelönta människorättsorganisationer, hävdar att ett fortsatt förtryck och diskriminering inte tjänar Israels långsiktiga intressen. Till och med den tyska regeringen uttalar sig om vart Israel är på väg.

I Palestina växer nya organisationer fram som kräver lika rättigheter och demokratiska institutioner. För oss engagerade för människors lika värde och rättigheter är det dessa människor och organisationer som vi ska samarbeta med och stödja. Inte osynliggöra och demonisera.