Debatt

Vi döljer människor i termer som ”volymer” och ”flyktingströmmar”

Vi behöver känna igen varandra som människor om världen ska bli hel. Det kristna budskapet handlar om en Gud som blir människa för att vi fullt ut ska bli människor, också för varandra, skriver Sofia Camnerin.

Pandemin hade kunnat få oss alla att inse vår sårbarhet, hur sammanlänkade vi är. Den hade kunnat påminna om att ingen kan räddas ensam. Snarare har även pandemin skyndat på polarisering och kategorisk retorik, skriver Sofia Camnerin.
Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

Julbudskapet handlar om att Gud blir människa. Den Högste, all äras konung, föds som ett spädbarn, akut på ett jordgolv, som en utestängd, i ett land under ockupation, av fattiga föräldrar som är tvingade iväg på skattskrivning.

Jesus som ägde Guds gestalt men avstod från allt och blev migrant, levde sitt offentliga liv omkringvandrande, avrättades som en brottsling och uppstod med såren kvar på kroppen. Detta för att allt och alla skulle kunna räddas. För att vi i allt och alla ska kunna se och känna igen Gud som säger: Jag var hemlös, satt i fängelse, var naken, hungrig, törstig.

Det var vid den enkla mässan på Salberga, säkerhetsklass-1-fängelset, som det blev tydligt. Det är så klart människor som sitter här. Jag tänkte att de var så unga. De som sitter på långa fängelsestraff. Vår konsulent för institutionssjälavård berättade efteråt att det måste handla om mycket allvarliga brott eftersom de fått så stränga straff.

Vi satt i ring, de intagna och vi andra som var där på studiebesök. Vi bad orden om förlåtelse och tog emot orden om förlåtelse. Detta obegripliga löfte – att vi får våra synder förlåtna för Jesu skull (1 Joh 2:12). Vi delade bröd och vin, skickade det mellan oss. För oss utgjutet, för oss utgivet.

Människorna riskerar att skymmas av retoriken. Ibland tror jag det är meningen.

—  Sofia Camnerin

Efteråt fikade vi och småpratade.

Om dessa och många andra formuleras begreppen “brottslingar” och “gängkriminella”. De som ska åtgärdas med strängare straff och fler poliser. Människorna riskerar att skymmas av retoriken. Ibland tror jag det är meningen. För det är när vi inte längre ser människorna vi kan vara kategoriska. Ty en människa är aldrig ensidig.

I migrationsdebatten av i dag går det knappast att tala om människors rätt till asyl, eller att välkomna flyktingar och migranter, eller att se människor som gåvor till oss, eller att de som konverterat måste få uppehållstillstånd. Människorna döljs i osynliggörande termer som “volymer” och “flyktingströmmar” och görs till de andra med rätt att avvisas, av oss.

Det är i sårbarheten vi kan bli människor för varandra och börja leva den återspegling vi är tänkta att vara.

—  Sofia Camnerin

Det finns motkrafter. De som arbetar förebyggande. Årets Martin Luther King-pristagare är en sådan, Nicolas Lunabba från Helamalmö. Våra församlingar är sådana. De som ser människan, arbetar utåtriktat, uppsökande, går ut på gator och torg, följer med till migrationsdomstolar, besöker i häkten, ordnar soppkök, samlar ihop kläder och leksaker till dem som det helt enkelt inte går ihop för. Det finns de som verkligen tror på att kärleken är starkast och omsätter den i diakoni.

Pandemin hade kunnat få oss alla att inse vår sårbarhet, hur sammanlänkade vi är. Den hade kunnat påminna om att ingen kan räddas ensam, för om några blir utan vaccin bryter nya mutationer fram och vi är alla utlämnade igen.

Snarare har även pandemin skyndat på polarisering och kategorisk retorik. Budskap som lyfter två perspektiv samtidigt, religionsfrihet och vikten av vaccination, översätts till för eller mot. Det har inte minst blivit tydligt sedan vi i Sveriges kristna råd i offentligheten försökt lyfta både och.

Ändå är det i sårbarheten vi kan bli människor för varandra och börja leva den återspegling vi är tänkta att vara. För den Gud vi tror på och bekänner är hungrig, törstig, sitter i fängelse, är naken och hemlös. Gud är ett med den som är på flykt, döms som brottsling och avtjänar lagens strängaste straff.

Gud i Jesus är nyfödd, ammas och bärs i famnen av trötta föräldrar under sömnlösa nätter. Samtidigt sjunger änglar om fred och forskare har med sig dyra gåvor. Jesus är sammanlänkaren. Alla är där, djuren, herdarna, stjärntydarna och föräldrarna.

Ortodox teologi grundas i det som i judisk tradition benämns som Tikkun Olam, “att samla ihop fragmenten” och översätts vanligen med “återställelse, reparation”. Det vilar i tron på att Jesus Kristus som den sista Adam, påbörjar återställelsen av världen och att varje människa är avbild.

Varje människa är kallad att likt Kristus Jesus som urbild vara samlande, tillåta sårbarheten och beroendet av treenig Gud livsuppehållaren, försonaren och förnyaren. Även tillåta olikheterna, precis som vid födelsen: Välkomna de rika med dyrbara presenter, de fattiga med tomma händer, djuren, de som delar utrymmet, fåren och oxen.

Det är jul och tid för nyfödelse. Stjärnan är tänd på himlen. På marken föds ett gudsbarn. Mitt emellan är vi, kallade och älskade, utmanade att se människan, se varandra, och bistå i ihopsamlandet av världen.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig