Debatt

Förminska inte det kristna hoppet - det gäller både sedan och nu

Hoppet bör finnas mitt i tiden, som inspiration och ett föregripande i konkreta kärleksgärningar, som synligt tecken som pekar framåt mot Guds framtid, skriver Björne Erixon.

Hoppet kan ibland uppfattas främst som något som har med framtiden att göra. Det kan leda till passiv väntan, skriver Björne Erixon.
Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

Massmedia dränker oss med nyheter om våld, konflikter och orättvisor. Det är en gigantisk uppförsbacke för berättelser om äkta hopp, om ljus och en genuint positiv verklighet. Vårt sinne dräneras och hotas av cynism.

Utan hopp dör vi, som individer, familjer, nationer – faktiskt hela vår värld. Vår längtan efter ett genuint trovärdigt hopp kan ibland bli glödhet.

Men, skilj mellan förhoppningar och hopp. Vi producerar – genom längtan, rädsla och andra känslor – olika typer av förhoppningar. De håller inte för livets brutala realiteter. Det är mångas erfarenhet.

Det finns några vanliga föreställningar om det kristna hoppet som förminskar det på olika sätt. Ett är när hoppet begränsas till denna tidens svårigheter, när evighetsperspektivet saknas, förkunnelsen om Jesu tillkommelse hörs sällan. Dödens närvaro och sorgen blir outhärdlig när hoppet begränsas till detta livet.

Ibland beskrivs hoppet främst som något som i första hand gäller individers relation till Gud. Den tolkningen är en följd bland annat av vår kulturs starka betoning på den egna individen och hennes behov. Kristen tro påverkas av den hållningen.

Hoppet kan också ibland uppfattas främst som något som ensidigt har med framtiden att göra. Det kan leda till passiv väntan. Det blir en bekväm verklighetsflykt, bort från ansvar inför tidens ödesfrågor. Vi får se vad som händer, tänker vi. Hoppet får alltså ingen betydelse för våra liv här och nu. En enbart mörk syn på människans möjligheter att samarbeta med Gud här och nu kan ligga bakom en sådan hållning och tolkning.

Samtliga ovanstående tolkningar av det kristna hoppet är ensidiga.

Vi kan behöva fråga oss: Visar vår församling, kyrka, eller familj, hoppets konkreta närvaro i vår tid?

—  Björne Erixon

Enligt Nya testamentets grundhållning har en ny tid börjat i och med Kristi uppståndelse. Guds liv och närvaro är tydlig: Den helige Ande finns mitt bland, och med, Jesu lärjungar. Ja, det livet finns i Jesu lärjungar. Ett nytt sätt att leva har tagit sin början.

Hoppet kliver in i tiden och pekar samtidigt fram emot Kristi tillkommelse och Guds rikes slutgiltiga seger med nya himlar och en ny jord.

Hoppet innebär intensiv väntan, ty Guds rike är här enbart partiellt. Hoppet kan på så sätt ses som tecken på framtiden. Teologer kallar det ”redan nu och ännu inte”. I den spänningen lever vi i dag. Men genom Guds Ande ser vi också Guds vilja gestaltas mitt i den mänskliga gemenskapen, men på ett ofullkomligt, ofullbordat sätt. Passivitet ersätts av både intensiv väntan och konkret närvaro mitt in i samtiden.

Församlingens uppdrag och utmaning är att föregripa Guds kärleks och rättfärdighets slutgiltiga seger.

Hoppet utmanar oss att låta våra liv formas av Guds framtid. Det kan få konkreta konsekvenser, både för individer, kyrkor och samhällen.

Guds framtid, närvarande mitt i den kristna gemenskapen, kan ses mer eller mindre i gudstjänsten. Där firas Kristi uppståndelse och människor lever i Andens liv redan nu. Församlingens diakoni, arbete för fred och rättfärdighet, låter oss ana framtidens närvaro redan nu. Väntan på och längtan efter Jesu tillkommelse driver till vittnesbörd, evangelisation, bön och mission.

“Vi kan vara vikarierande hopp för våra vänner”, sa en nyomvänd kristen som räddats från ett destruktivt liv i droger.

När omgivningen ser förvandlingen kan hoppet födas. En genuin pågående process av förvandling i våra liv från destruktion, egoism, konsumism till en utgivande livsstil i ansvar för livet, för medmänniskor och för en hotad skapelse kan bli en möjlighet för hoppet att bli trovärdigt. Samtidigt: Vi misslyckas ofta att konkret visa vårt hopp. Vi får börja om!

Människans behov av hopp är omätligt. Det behöver en fast trovärdig grund. En treenig Gud, som skapare, frälsare och livgivare, visar befriande gärningar i historia och samtid, som öppnar hoppets port.

Behåll hoppets totala omfattning: “Nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor.” Men hoppet får inte bli flykt undan ansvar, då blir det lätt ett “opium för folket”.

Hoppet bör finnas mitt i tiden, som inspiration och ett föregripande i konkreta kärleksgärningar, som synligt tecken som pekar framåt mot Guds framtid.

Vi kan behöva fråga oss: Visar vår församling, kyrka, eller familj, hoppets konkreta närvaro i vår tid?

Till sist: Kom ihåg att framtiden ligger i Guds händer. Det är inte vi som skapar paradiset.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig