Gud förflyttade min bil så jag hann till flyget

Jag läste nyligen en artikel i Dagen om en familj som upplevt att en ängel fanns med i samband med mammans begravning. Jag berördes över trösten de kände och påmindes om när jag själv mött änglar i olika sammanhang: Både fått hjälp praktiskt, bland annat när jag fått bensinstopp, och mött dem på olika sätt då de bekräftat och uppmuntrat mig i olika uppdrag i min tjänst som förkunnare och pastor.

Hur ska vi då förhålla oss till det övernaturliga? Hur får vi en sund balans där vi i ärliga samtal kan möta människors upplevelser? Inom annan andlighet pratar man frimodigt om upplevelser av det övernaturliga. Har vi blivit skrämda av detta och lagt locket på om den kristna trons övernaturliga dimension?

Det är inte bara änglar och demoner det talas om i Bibeln. Det talas om andliga nådegåvor, något i högsta grad övernaturligt när de är i funktion. Hur blåser vi liv i dem? Paulus uppmanade Timotheos: “Försumma inte den nådegåva du fick genom ett profetiskt budskap, när församlingsledarna lade sina händer på dig.” (1 Tim 4:14)

Vi behöver damma av våra gudagivna gåvor så att de kommer i funktion. Profetrösterna behövs både i våra församlingar och i samhället.

Kunskapens ord blir till uppmuntran både för frälsta och ofrälsta. “Tänk, Gud ser mig ändå”, tänker den som känt att det varit torrt och jobbigt. “Tänk, det måste finnas något som är större än jag som ser mig. Det här har jag aldrig berättat för någon, så hur kunde han/hon känna till det om mig? Tänk, det är kanske sant att Jesus finns.”

Har vi lagt locket på om den kristna trons övernaturliga dimension?

—  Ewa Gustafsson

Bibeln är full av berättelser om människor som på olika sätt får möta och se in i Guds fantastiska skapelse. Inte bara träden, blommorna, vattnet och vinden – alltså det i skapelsen som går att ta på. Det berättas också om upplevelser av sådant som går bortom vår förståelse, våra vetenskapliga förklaringsmodeller.

En av Bibelns många berättelser handlar om hur en Herrens ängel talade till lärjungen Filippus och befallde honom att gå ut på vägen som gick från Jerusalem till Gaza. Filippus lydde, och detaljerad övernaturlig ledning ledde till ett möte med en etiopisk hovman som han fick leda till tro på Jesus. När Filippus gjort det han blivit sänd att göra flyttades han från platsen av den helige Ande, och hovmannen såg honom inte mer.

Kan sådant hända än i dag? Jag är övertygad om det! En dag var jag på väg till Billdal för att hälsa på några vänner, vi skulle därefter flyga från Landvetter till Turkiet för en förbönsresa till Efesos. Jag hade ganska nyligen fått mitt körkort och jag var inte van att köra bil i Göteborg. Jag blev stressad av trafiken och körde fel flera gånger. Tiden till dess jag behövde vara framme krympte mer och mer. Till slut ropade jag till Jesus, rädd och orolig: “Käre Jesus hjälp mig, jag varken hittar rätt väg eller hinner fram i tid!” Där och då förflyttades jag cirka tre kilometer framåt med bil och allt och hamnade så att jag lite längre fram såg en skylt mot Billdal. Jag kom fram i tid till mina vänner och tackade Jesus av hela mitt hjärta för hjälpen.

[ Fredrik Wenell: Har kyrkan glömt bort att änglarna finns? ]

Under samma Turkietresa upplevde jag att den helige Ande lovade oss ett tecken på att vi hade gjort det Gud hade tänkt med vår resa. På flyget dit, innan vi landade sa han: “När ni ska resa hem, kommer jag låta marken skaka under era fötter som ett tecken.”

Jag berättade detta för de andra och tänkte egentligen inte mer på det efter det. Så kom morgonen för hemresan, och när vi stod och väntade på flygbussen började det mullra högt. Jag trodde först att det var en bomb som exploderat, men så började marken skaka under våra fötter. En jordbävning. “Kommer du ihåg vad den helige Ande lovade oss på nervägen”, frågade de andra. “Ewa, marken skakar under våra fötter!” Just det, så var det ju.

På en resa i Afrika där vi undervisade i en underjordisk bibelskola fick vi hjälp med vädret. En vän hade med sig sina barn som precis haft vattkoppor. Det var regnperiod och varje dag vid 14-tiden blåste en vind och sedan började det störtregna. Den här dagen hade min vän glömt ta med regnkläder till barnen. När vi var på väg till marknaden blåste det upp som vanligt och vi ropade till Jesus: “Håll tillbaka regnet så att inte barnen blir blöta och sjuka igen!” Vinden slutade tvärt att blåsa och vi kunde göra våra ärenden. När vi en timme senare kom hem och jag satte nyckeln i låset på dörren kom störtregnet.

“Jesus talade strängt till vinden och vågorna och de lade sig och blev stilla.” (Luk 8:24)

Inom mig väcks en längtan efter att få vandra i allt det Gud tänkt sig. Och att genom bibelstudier se och upptäcka, uppleva det övernaturliga och Andens gåvor. Det är inte avgörande för vår frälsning – tron på det Jesus gjorde på korset frälser. Men det berikar vårt kristna liv och för in ytterligare en dimension.

Guds församling i Sverige behöver våga sträcka sig efter Guds övernaturliga hjälp och närvaro. Vi behöver tro och förvänta oss att liknande övernaturliga ingripanden som vi läser om i Bibeln kan hända än i dag, i vår egen vandring med Herren. Han är densamme i går, i dag och i morgon!

[ Emma, 17, var nära att dö efter förlossningen - "Mammas böner räddade mig" ]