Eva-Maria Larsson skriver om den otrygghet som följer på bristerna i den svenska förlossningsvården. Barnmorskans kärnuppgift är att bistå kvinnan vid den normala förlossningen. För detta krävs en arbetsmiljö präglad av trygghet, lugn, och kontinuitet – faktorer som saknas på många håll.
Till listan över välkända och välbelagda problem lägger Larsson de färdigutbildade barnmorskor som av samvetsskäl inte vill medverka till aborter, och som därför känner sig tvingade att välja en annan yrkesbana. Hon föreslår att dessa samvetsömma personer skulle kunna bidra till att stabilisera den svenska förlossningsvården, om de bara vore välkomna.
Denna hypotes kritiseras av Göran Hestner, som i en replik ger flera exempel på praktiska problem som skulle kunna uppstå om man bejakar det han kallar samvetsfrihet. Hestner verkar mena att samvetsfrihet är att godtyckligt få undantas uppgifter eller lagar man inte uppskattar – oavsett dess moraliska tyngd. Hans slutsats blir mycket riktigt att staten inte ska befinna sig på ständig reträtt undan en sådan diffus och godtyckligt expansiv samvetsfrihet.
För diskussionens skull är det därför viktigt att understryka att detta inte är den gängse definitionen av samvetsfrihet.
Klart är att barnmorskor inte behövs för att aborter ska kunna utföras.
— Per Arvidsson
Samvetsfrihet som den är formulerad i Europarådets resolution 1763 (2010) handlar om att ingen person ska tvingas utföra eller medverka till abort, dödshjälp eller någon handling som kan orsaka döden för ett mänskligt foster eller embryo.
Friheten att följa sin religiösa eller moraliska övertygelse har formulerats i en historisk kontext: “… ringaktning och förakt för de mänskliga rättigheterna har lett till barbariska gärningar som har upprört mänsklighetens samvete …” Orden från FN:s konvention om mänskliga rättigheter ropar till oss ut ur 1940-talets djupaste mörker.
Hestner föreslår en pragmatisk lösning på abortens moraliska problem: Alla barnmorskor kan helt enkelt intala sig själva att den som räcker ett abortmedel till en gravid kvinna med uttalad önskan att avsluta sitt ofödda barns liv, inte på något sätt medverkar till att sagda barn dör. Men inom moralfilosofin kallas detta just att medverka.
[ Frida Park: Varför är det så viktigt att tysta samvetet och Ellinor Grimmark? ]
Man skiljer mellan formell medverkan, där man delar intention (barnmorskan och mamman vill båda två att barnet ska dö), och materiell medverkan (barnmorskan ger abortmedlet till mamman trots att hon personligen inte vill att barnet ska dö). Utfallet blir dock detsamma, genom mammans intentioner och handlingar.
Att en barnmorska hämtar abortmedel ur ett läkemedelsskåp och ger det till en gravid kvinna med vetskap om vad som händer härnäst är alltså ett klockrent exempel på just materiell medverkan. Ännu tydligare: Att ge en laddad revolver till en självmordsbenägen person är inte en moraliskt neutral handling.
Det som återstår är då frågan om huruvida en abort kan anses ha en särskild moralisk kvalitet som motiverar att särskilda hänsyn tas avseende individers samvetsbetänkligheter. Detta var så självklart för lagstiftarna att man utelämnade samvetsfrihetsbegreppet ifrån abortlagen.
Men vi bör notera att samvetsfrihet för vårdpersonal framgångsrikt har implementerats av våra nordiska grannländer.
— Per Arvidsson
Professor Reinhold Fahlbeck redogör utförligt för kontexten i SvD Brännpunkt 2/5-15, och finner att Socialutskottet i Riksdagen kommenterade lagpropositionen så:
“… utskottet [förutsätter] att läkare och annan sjukvårdspersonal, som av etiska eller religiösa skäl har svårt att acceptera abortingrepp, skall slippa delta i verksamhet härmed, varför någon författningsmässig reglering av frågan inte är påkallad … "
En sista detalj i sammanhanget är att det enligt lagen bara är läkare som får utföra aborter. Det betyder att en läkare alltid är formellt ansvarig, men en barnmorska kan på delegation sköta det praktiska kring aborten. Hur den enskilda kliniken löser det schematekniska problemet med att administrera abortmedel varierar alltså mellan olika orter, men klart är att barnmorskor inte behövs för att aborter ska kunna utföras.
[ Dokument | Barnmorska: Klimatet har hårdnat för barnmorskor ]
Trots rabiata försök från Barnmorskeförbundet och andra att normalisera abort som ett nödvändigt inslag i barnmorskans arbetsuppgifter, kvarstår alltså den normala förlossningen som hennes kärnverksamhet. Det finns gott om exempel på barnmorskor som glatt arbetar med vad de älskar utan att någonsin behöva befatta sig med fosterfördrivning.
Huruvida Larsson har rätt i att samvetsömma barnmorskor skulle kunna lösa den svenska barnmorskekrisen ska jag låta vara osagt. Men vi bör notera att samvetsfrihet för vårdpersonal framgångsrikt har implementerats av våra nordiska grannländer. Detta utan den befarade begreppsinflationen avseende vad som anses höra samvetet till. Detta utan att deras sjukvårdssystem imploderat. Den svenska förlossningsvården behöver välsignas med fler gudfruktiga barnmorskor.
[ Läs tidigare inlägg | Göran Hestner: Du får ha din samvetsfrihet - men välj ett annat jobb ]
