Debatt

Kristna träffas allra hårdast av kraven på politisk korrekthet

I Norge är vi vana vid att samvetsflyktingar kommer från länder långt bort. Men nu kommer de också från Sverige, skriver Vebjørn Selbekk, chefredaktör för den norska tidningen Dagen.

Att passera Svinesundsbron mellan Norge och Sverige tar inte ens en minut. Men på vissa områden känns det som om man korsar en hel ocean. Det gäller inte minst det sätt på vilket kristna som inte har politiskt korrekta åsikter behandlas.

Organisationen OIDAC hävdar i en ny undersökning att Sverige är ett av de länder i Europa där utvecklingen av kristnas rättigheter i rask takt är på väg i fel riktning. Jag är ingen utpräglad expert på europeiska förhållanden men som chefredaktör för Norges äldsta kristna dagstidning - och eftersom jag också har bott i Sverige och följer svenska förhållanden - har jag något att säga om skillnaderna mellan våra två länder. Och de är enorma.

Det som illustrerar detta allra bäst är kanske det faktum att vi tar emot samvetsflyktingar från vår granne i öster. Barnmorskorna Ellinor Grimmark och Linda Steen har båda fått ett slags arbetslivsmässig politisk asyl i Norge. I Sverige har de blivit uppsagda av sin arbetsgivare och förlorat i alla rättsinstanser. Svensk sjukvård har inte plats för människor som vill använda sin utbildning men samtidigt följa sin moraliska kompass när det gäller abort.

Ellinor Grimmark har flyttat till Norge med sin familj och arbetar vid ett norskt sjukhus. Linda Steen bor fortfarande i Sverige men har i över fem år pendlat till Norge för att kunna jobba som barnmorska. Grimmarks och Steens hållning, som uppenbarligen är djupt provocerande i det svenska samhällsklimatet, är fullständigt oproblematisk i Norge. Här är det en självklarhet att vårdpersonal kan reservera sig mot att medverka vid aborter. Samvetsfriheten är faktiskt inskriven i den norska abortlagen.

I Norge blir man inte utsatt för deplattformering, man får inte automatiskt offentlig munkavel även om man hävdar klassiska kristna ståndpunkter.

—  Vebjørn Selbekk

Eller ta det sätt på vilket den norskfödda kristna advokaten Ruth Nordström har blivit behandlad i svensk offentlighet. Att läsa hennes bok Till de utsattas försvar är att blicka in i en verklighet som är så avlägsen den norska att det är svårt att förstå att det faktiskt handlar om vårt närmaste grannland.

Nordström är de två barnmorskornas advokat. Och det har hon fått betala ett mycket högt pris för. I praktiken har hon blivit en persona non grata i stora delar av det offentliga Sverige. Det verkar som om många menar att man måste vara ett slags högerorienterat, reaktionärt monster om man tar sig an uppgiften att företräda de två. I boken berättar hon om hur journalister som intervjuar henne blir överraskade över att hon över huvud taget visar mänskliga känslor.

Starkt intryck gör det också när hon beskriver hur en konferens om trafficking till slut blev inställd när medarrangörerna förstod att barnmorskornas advokat var inblandad i projektet. Och från det svenska hovet kom besked om att drottning Silvia, som skulle ha tilldelats en utmärkelse under arrangemanget, inte kunde medverka. Man kunde inte riskera att bli associerad med en person som gjorde något så förkastligt som att försvara samvetsfriheten för två barnmorskor, som bara ville ge liv, inte släcka det.

Låt mig lite oblygt (vi norrmän är ju sådana) använda mig själv som exempel på hur grundläggande annorlunda situationen är i Norge. Här hos oss deltar jag från en kristen, konservativ utgångspunkt i stort sett i alla de mest kontroversiella offentliga debatterna i vår tid: abort, kön, transproblematik, samkönade äktenskap och så vidare.

Och visst finns det en del som avskyr mig, det vittnar min mejlkorg om. Men det finns samtidigt en grundläggande acceptans i de norska medierna för att de synpunkter jag representerar också ska få höras i samhällsdebatten. Ja, att det till och med är lite spännande med stämmor som går på tvärs, att det är värdefullt att inte alla tycker lika.

Utan yttrandefrihet har vi ingen religionsfrihet, och utan religionsfrihet har vi ingen yttrandefrihet.

—  Vebjørn Selbekk

När detta skrivs sänds en av Norges populäraste dokusåpor Farmen Kändis på tv. Där är jag en av tolv deltagare. Och på kunglig lunch har jag också varit, apropå det svenska kungahusets avståndstagande från Nordström.

Ändå är inte allt fröjd och gamman i Norge heller. Till exempel miste allmänläkarna för några år sedan rätten att reservera sig mot att hänvisa patienterna till abort. Det finns fler områden där samhällsutvecklingen går i fel riktning.

Men i Norge blir man inte utsatt för deplattformering – man får inte automatiskt offentlig munkavel även om man hävdar klassiska kristna ståndpunkter.

Nordströms välskrivna bok har undertiteln Om min match i den svenska åsiktskorridoren. Och här tror jag vi är inne på själva kärnproblemet. Det särpräglade trånga åsiktsutrymmet i Sverige innebär en speciell utmaning för landets kristna. Det är de som träffas först och som träffas allra hårdast av kraven på politisk korrekthet. Det är en kristen etik och kristna ståndpunkter som är de allra lättaste att avfärda som reaktionära, trångsynta och medeltida.

Därför borde kristna vara de första som kämpar för yttrandefrihet, just därför att vi i en sekulär tidsålder är de första som drabbas när åsiktskorridorens väggar kläms ihop. Det är också så att yttrandefrihet och religionsfrihet hör tätt samman, de är på ett vis värdemässiga tvillingar. Utan yttrandefrihet har vi ingen religionsfrihet, och utan religionsfrihet har vi ingen yttrandefrihet.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig