Debatt

Sätt inte fokus bara på Förintelsen utan också på hatets historia

I de allra flesta fall, när man talar om antisemitism eller judehat, så är det nazister och Förintelsen som poppar upp i tankarna. Men judehatet är uråldrigt, skriver Ulf Cahn.

Heinz-Joachim Aris (Dresden 1941), Davidsstjärna som i dag finns på Militärhistoriska museet i Dresden, Tyskland.

Två judar, tre åsikter, brukar man säga. Så sant som det är sagt och det känns viktigt att inleda min artikel med dessa ord, för att förtydliga att jag – bara för att jag är jude – nu inte skriver något som alla judar och judiska församlingar står bakom. Det är en helt personlig betraktelse.

“Judarna är ett horfolk som inte är ett Gudsfolk, och deras skryt om sitt arv, omskärelse och lag måste betraktas som svineri. De är fulla av djävulens avföring som de vadar runt i som svin.”

Synagogan är en “vanhelgad brud, ja en oförbätterlig hora och en elak slampa”.

“Synagogor och skolor bör brännas ner, bönböcker förstöras, rabbiner förbjudas att verka, hem förstöras, och egendom och pengar konfiskeras.”

Judarna ska inte visas någon barmhärtighet eller vänlighet, inte ges något juridiskt skydd, och dessa “förgiftade ondskefulla maskar” borde få göra tvångsarbete eller fördrivas för all framtid. “Vi gör fel som inte mördar dem.”

Har inte mänskligheten lyckats bli av med judehatet på så lång tid, tror jag inte vi blir av med det framöver heller.

—  Ulf Cahn

Detta är inte citat från Adolf Hitler utan från Martin Luthers bok Om judarna och deras lögner från 1543. Jag citerar inte Luther för att vara elak mot lutheraner eller andra kristna. Jag gör det för att göra en viktig poäng, som är självklar men som jag upplever ofta försvinner när man diskuterar antisemitism – eller judehat, som är den riktiga termen – och alldeles särskilt i samband med Minnesdagen över Förintelsens offer.

Jag upplever nämligen att frågan om judehatet, och dess historia, alltid handlar om nazismen, andra världskriget och Förintelsen. Jag förstår att vi människor har svårt att se långa perspektiv, våra liv är trots allt inte särskilt långa i relation till mänsklighetens historia.

Men judehatet är ju uråldrigt. Vi finner det i Bibeln, i Esters bok, i den tidiga kristna kyrkan, i islam ända från början och i alla politiska inriktningar. Men jag tror att i de allra flesta fall, när man talar om antisemitism eller judehat, så är det nazister och Förintelsen som poppar upp i tankarna.

Nazismen byggde på ett gammalt europeiskt arv av judehat. Man lade till rasbiologi, koncentrations- och förintelseläger, och så var mordmaskineriet i gång.

Kan vi göra något åt detta långa historiska hat mot judar? Ja, inte jag. En jude kan aldrig få någon judehatare att ändra sig. Per Ahlmark sade att antisemitism är en sjukdom som drabbar icke-judar men dödar judar, och han hade rätt. Under minnesdagen ska självklart alla vi judar som har något att berätta om Förintelsen, och vi är många, vittna för andra. Vi som kan och orkar. Många kan och orkar inte.

Men utöver detta, och om vi verkligen på djupet vill se förändring, kräver det så mycket av så många – varav många inte ser sitt eget judehat och andra inte vill ändra något – att jag inte tror det är möjligt.

Så deprimerande, tänker du säkert nu. Så uppgivet och negativt. Och jag kan förstå att du resonerar så. Men har inte mänskligheten lyckats bli av med judehatet på så lång tid, tror jag inte vi blir av med det framöver heller.

“Menar Ulf Cahn att man ska ge upp?!” Absolut inte. Alla möjliga satsningar ska göras. Ingen skolelev ska komma undan undervisning om judehatets historia och vidrigheterna under Förintelsen. Så många som möjligt ska kunna åka till koncentrations- och förintelseläger för att se med egna ögon. Men som sagt, inte bara fokus på Förintelsen utan även på hatets historia. Dessutom, något som görs alldeles för sällan, måste man lyfta upp vad judendom och judiska traditioner egentligen är.

Israel är den enda garanten för att en Förintelse aldrig mer kan äga rum.

—  Ulf Cahn

De som tror att judendom bara handlar om sorg, lidande, pogromer och Förintelsen vet inte vad judisk tradition är. Det är helger och fester med stor glädje, en historia med en särskild koppling mellan vårt folk och G-d, en relation till ett historiskt hemland som är något unikt, det är en mängd positiva saker. Lyft upp det, så kommer vi också en bit på vägen.

“Aldrig mer!” brukar det heta när vi diskuterar Förintelsen. Vi ska minnas för att det inte ska kunna hända igen. Jag kan lova dig att det aldrig kommer att hända igen. I alla fall inte så länge Israel finns. Israel är den enda garanten för att en Förintelse aldrig mer kan äga rum.

Vad jag själv gör den 27 januari? Jag gör det jag tycker är viktigast, håller ett föredrag om min mammas barndom, uppväxt och mirakulösa överlevnad under Förintelsen. Så länge vittnesmålen finns ska de upprepas och föras vidare.

Det är också ett sätt för mig att hedra mormor Nacha, morfar Isak, farmor Elisabeth, farfar Alfred och det 60-tal personer i min familj, som jag känner till, som mördades under Förintelsen. Jag vill hedra dem, minnas dem – fast jag aldrig träffade dem – och sedan leva ett aktivt liv som jude. Det är det bästa jag kan göra.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig