Församlingen behöver kunna möta både offer och förövare

Joel Halldorf och Niklas Piensoho skriver i Dagen om problemet med andliga övergrepp i frikyrkliga miljöer. Efter att ha tagit del av bådas texter känns det tyvärr som om de talar förbi varandra. Halldorf efterlyser tydliga sätt och strukturer för att kunna adressera övergrepp som hänt och för att ge offren upprättelse. Piensoho verkar mer vilja fokusera på att stoppa övergrepp medan de pågår eller att förhindra att de över huvud taget händer. Båda lovvärda intentioner.

Jag vill göra ett försök att koppla ihop deras inlägg i ett otroligt viktigt samtal. Andliga övergrepp får inte tystas ner. Så vad gör vi med förövaren och vad gör vi med offren?

Vi börjar med vad som ska göras med förövaren. Kanske kan ökenfäderna från de första århundradena ge oss ledtrådar? Ökenfäderna ansåg att den andliga striden fördes i tankarna och att det fanns demoniska krafter bakom dessa tankar. Krafter som förledde människan till synd.

Johannes Cassianus, en man från denna tid, beskrev kampen och hur den skulle vinnas. Han beskrev åtta typer av frestande tankar. Listan började med synder som har med livets fysiska sida att göra: frosseri, lusta och girighet. Dessa synder ansågs minst farliga eftersom de var lättare att upptäcka. Sedan kom själens synder; vrede, svårmod och andlig lättja. Sist kom andens synder som ansågs vara de värsta: fåfänga och högmod. Högmod är samma sak som maktmissbruk.

Vi kan tyvärr inte göra så mycket förrän den som missbrukar själv vill ha hjälp. Men vi kan ta bort tillgången till det som missbrukas.

—  Pernilla Eklund

Övergrepp handlar alltid om makt och skapar smärta och skam i den som blir utsatt. Jag kan inte låta bli att fundera på om vi i frikyrkan mer fokuserat på de sexuella synderna, som är lätta att upptäcka, än vad vi fruktat fåfänga och högmod? Kanske maktmissbruk och andliga övergrepp lättare kunnat ske eftersom det inte talats om det? Tystnadskultur möjliggör övergrepp.

Hos ökenfäderna skulle den som var ansatt av frestelser övervinna dem genom att regelbundet tala med en äldre och mer erfaren “Abba” eller “Amma”. Den ansatte skulle utan censur sätta ord på vad de brottades med. Nyckeln till att besegra det onda var att sätta ord på sin kamp utan att behöva vara rädd för att bli dömd, utfrusen eller “skammad”, samt att be Gud om kraft att inte ge efter för det onda. Nåd från Gud förenades med ansvar för sina handlingar, tankar och känslor.

Vad gör vi med den som sitter fast i ett missbruk? Vi kan tyvärr inte göra så mycket förrän den som missbrukar själv vill ha hjälp. Men vi kan ta bort tillgången till det som missbrukas. Vägen till tillfrisknande beskrivs i tolvstegsprogrammets principer. De kan sammanfattas så här: 1. Berätta sanningen (för dig själv, Gud och medmänniskor) 2. Be Gud om hjälp 3. Bearbeta den underliggande problematiken och 4. Fortsätt att ta emot stöd för att kunna välja det goda i stället för det onda.

[ Dokument: ”Maktmissbruk uppstår när man slutar lyssna” ]

Så vad gör vi med maktmissbrukaren? Finns det probleminsikt och en vilja att ta emot hjälp? Tillåter vi fortsatt tillgång till makten? Vi skulle inte drömma om att uppmuntra alkoholisten att ha fri tillgång till baren, eller porrmissbrukaren att surfa fritt utan några sökfilter.

Så länge maktmissbrukaren inte har omvänt sig och gått den långa vägen till upprättelse ska vi inte heller ge makt till den personen. Allt annat är naivt. Det finns ingen billig nåd. Det finns bara nåd i samband med ansvar för handlingar, tankar och känslor.

Så till den andra frågan: Vad gör vi med offren som förövaren lämnar efter sig? Desmond Tutu ledde sannings- och försoningskommissionen i Sydafrika. Där hade det skett så många övergrepp att det skulle vara omöjligt att sätta alla i fängelse. I stället blev vägen vidare, för att ge offren upprättelse, att se till att sanningen kom fram. Alla utsatta skulle få berätta. Förövarna fick lyssna och göra vad de kunde för att städa upp efter sig. Det minsta de kunde göra var att säga förlåt.

Det ligger en stor kraft i att säga “förlåt mig, jag är ledsen för din skull” och inte komma med ursäkter eller förklaringar. Offren för andliga övergrepp måste få upprättelse. Jag tror att Halldorf har en viktig poäng här. Hur ser sannings- och försoningskommissionen för andliga övergrepp inom kyrkan ut? På något sätt behöver vi strukturer för det.

[ “Kyrkan blandar konstant ihop förtroende och förlåtelse” ]

Och hur ser vägen framåt ut för den som är en förövare? Hur kan vi hitta sunda strukturer för att hålla ledare ansvariga för sina handlingar? Makt korrumperar, sägs det. Men maktens rätta syfte är att tjäna den svagare. Att inte ha någon ledare är minst lika illa som att ha en maktmissbrukande ledare. Vi behöver ledare som utövar makt rätt, precis som Piensoho säger.

Därför tror jag att vi aktivt behöver skapa en sund kultur där det är okej att berätta sanningen, där det finns nåd som förenas med ansvar och där det är okej att vara sårbar. Både att berätta om sin egen kamp med frestelser och att berätta sanningen om det som sker och har skett inom gemenskapen.

I en tystnadskultur råder rädsla. I Guds rike driver den sanna kärleken ut rädslan som hör samman med straff. Låt oss aktivt sträva efter att skapa en kultur präglad av Guds rike.