Debatt

Församlingsplantering behöver inte kräva enorma resurser

Replik. De som i det lilla bygger församling tillsammans i byn kan ha sin bakgrund i olika kristna sammanhang. Men att driva sin egen bakgrunds särart skulle knappast gagna tillväxten av troende, skriver Arne Olsson.

Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

Emil Gillsbergs och Erik Bryskhes debattartiklar i Dagen 7/1 respektive 20/1 ger båda viktiga perspektiv på behovet av nytänkande om församlingsutveckling. Jag instämmer med båda i att det behövs nya församlingar på många håll i vårt land. Men vad omfattas av uttrycket “nya församlingar” och på vilka sätt kan kyrkan växa på en glest befolkad landsbygd?

Låt mig berätta om en kvinna jag känner. Vi kan kalla henne Rut. Hon flyttade för några år sedan från södra Sverige till en liten by i skogarna som sträcker sig från norra Dalarna och genom Härjedalen. I de områdena har utflyttningen varit stor, och inte många samlas längre till gudstjänster vare sig i Svenska kyrkan eller i frikyrkorna.

Under det år hon hade planerat att bo i byn växte övertygelsen att Gud ville att hon skulle stanna där. Genom att aktivt arbeta för byns bästa, via byns olika föreningar och genom engagemang i byns kyrka (Svenska kyrkan, gudstjänst en gång i månaden), har hon byggt upp ett kontaktnät och skapat sig en plats i byn. I den processen har hon funnit några Jesustroende vänner som nu möts regelbundet.

För denna grupp är församlingen främst gemenskap av typen nära vänskap. Den lilla gruppen är central – och det var den för Rut också när hon bodde i södra Sverige. Församlingen är – med Jesu ord – där två eller tre samlas i hans namn. De äter, lyssnar till varandra och ber tillsammans. De hjälper också varandra praktiskt.

Särarten kan bidra till helheten om den tillämpas varsamt.

—  Arne Olsson

I boken Spåren i snön – Att vara kyrka i norrländska glesbygder reflekterar Jonas Ideström över vad det är att vara kyrka utanför det urbana samhället. Han ställer frågan om vad som är församlingens nav i sådana bygder. Även om svaret är givet – gudstjänsten – går han, tillsammans med de församlingar han undersöker, vidare och prövar en bredare definition av gudstjänst: “Där människor möter Jesus, där är ett centrum.”

Rut och hennes vänner skulle kunna resa till centralorten för att fira gudstjänst tillsammans med betydligt fler på söndagarna. Det gör de också ibland, för de behöver för sig själva och andra synliggöra att de är en del av det stora gudsfolket. Men de har sitt fokus på livet i byn. Det är där de vill byggas samman som Kristi kropp och så stödja och bruka de strukturer som finns, både kyrkans och samhällets. Det handlar om överlåtelse till vad Gud vill göra i deras by.

Ideström tar också upp vikten för Svenska kyrkan att tänka ekumeniskt. Det gäller, anser jag, i lika hög grad frikyrkoförsamlingarna, vilket inte så ofta nämns när det där talas om församlingsplantering. I bygemenskapen fanns en gång i tiden utrymme för flera församlingar i samma by. I dag finns det knappt bärkraft till att underhålla en enda kyrkobyggnad.

Kanske finns det resurser för att fira en gudstjänst i månaden med präst och kantor. Besökarna är oftast få. De som i det lilla bygger församling tillsammans i byn kan ha sin bakgrund i olika kristna sammanhang. Men att driva sin egen bakgrunds särart skulle knappast gagna tillväxten av troende i deras by – men särarten kan bidra till helheten om den tillämpas varsamt.

Det gäller även speciella genrer inom konst och musik. Moderna lovsånger kan vara svåra att introducera i bykyrkans gudstjänster. Förr kunde evangelister eller en liten sånggrupp från en frikyrkoförsamling i centralorten välkomnas att hålla en kvällsgudstjänst, där också nya sånger fick ta plats. Det utrymmet finns ännu på många håll. Men formerna behöver ses över.

“Plantan” i byn där Rut bor har växt utan något formellt stöd utifrån. Men en relation till en inte alltför avlägsen lite större församling kan ge något gott till båda parter. Ett gudstjänstbesök någon gång ibland av den lilla gruppen från byn kan vara en uppmuntran till församlingen på en centralort: vittnesbörd om vad Gud gör i byn, om vad nära relationer och vänskap betyder när församlingen byggs.

Det goda för pionjärerna är ett större sammanhang att få luta sig mot när frågor om identitet och teologi processas. Det kan betyda mycket med ett besök av några “evangelister” då gruppen känner sig liten eller när den är mogen att i byn ta tydligare steg i att berätta om sin tro. Eftersom pionjära grupper av detta slag sannolikt kommer att växa med människor från olika samfund borde det vara naturligt att ett ekumeniskt sammanhang tog sig an dem och även inbjöd dem till centralortens ekumeniska mötesplatser.

Kanske är det så här Emil Gillsbergs församlingsplanteringsvision redan tar sig praktiska uttryck. Hans avslutande utmaningar inför 2022 tyder på det.

Församlingsplantering behöver nog inte vara så resurskrävande som jag under läsning av Gillsberg och Bryskhe får en känsla av att den betraktas. Vad som behövs är medvetandegörande samtal, som här i Dagen, samt att skapa plantskolor där unga människor likt Rut kan få växtkraft, kallelsevisshet och mod att ta steg ut i det okända för att slå ner sina tältpålar i den lilla byn.

Tolkar jag Gillsberg och Bryskhe rätt tror jag att båda kan instämma i det.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig