Debatt

När ledarskap fallerat hjälper inte pekpinnar och fördömanden

Replik. Både förebyggande åtgärder och resurser när olyckan väl är framme behövs. Om detta fungerade skulle inte skaran som känner sig svikna av kyrkan vara så stor, skriver Hanna Möllås och Leif Carlsson.

"Alltför många glider in i ledarroller och kallar sig själva för pastorer och herdar utan den nödvändiga bekräftelse som en samfundsledning eller en kyrkoledning ger."

Som psykoterapeut respektive teolog har vi genom åren lyssnat till många personer som blivit utsatta för gränsöverskridande beteenden från ledare inom kyrkans värld. Tyvärr är det fortfarande många offer som erfar hur allt tystats ner av församlingsledningen. Offren får höra: “Detta är ju din berättelse. Ledaren betyder så mycket i vårt sammanhang så det blir svårt att ta upp det. Låt oss inte fastna i det som hänt. Nu måste vi förlåta och gå vidare.” Detta är att rycka på axlarna i hanteringen av allvarliga brott.

Tillsammans har vi arbetat med frågor som rör sexualitet och den kristna tron i över femton år. Vi vet att övergrepp utförda av en andlig ledare på ett särskilt sätt ger upphov till trauman som invaderar ande, kropp och själ. Detta eftersom en andlig ledare uppfattas som Guds representant.

I debatten i Dagen mellan Joel Halldorf och Niklas Piensoho om andligt ledarskap kan vi konstatera att om ett ledarskap har gått snett och fallerat hjälper varken pekpinnar eller fördömanden. När skadan redan är skedd handlar det om att bygga upp det som har raserats. Men hur ska det gå till? Här går meningarna till viss del isär, vilket tydliggörs i Halldorfs och Piensohos reflektioner.

Det finns en allt för stor tilltro till att dessa negativa händelser går att förebygga så att nollvision kan uppnås. Denna tilltro sker på bekostnad av förståelsen för hur viktig upprättelsen är för den som blivit utsatt. Traumaforskning har gång på gång visat betydelsen av att någon lyssnar på den som är utsatt. Det är förutsättningen för att en läkande process ska kunna påbörjas.

En sådan åtgärdsplan kallar vi för en omsorgskatalog, något vi efterfrågade i Dagen redan 2015. En omsorgskatalog är ett alternativ till den beryktade syndakatalogen som använts inom frikyrkan för att punktmarkera synden och hålla församlingen ren.

Omsorg måste riktas till både förövare och offer.

—  Hanna Möllås och Leif Carlsson

Omsorgskatalogen består i stället av omtanke och kärlek. Den handlar om att vara tydlig mot ledare som begår övergrepp och att ta den drabbades situation på allvar.

Joels Halldorfs varningar för att släta över problemen snarare än att konfrontera dem är väsentliga. Omsorg måste riktas till både förövare och offer. Båda behöver stöd och vägledning för att kunna gå vidare i livet. En del ledare som har förorsakat stor skada kan på oöverskådlig tid ha förbrukat sin rätt till fortsatt tjänst.

För sådana beslut krävs, som Halldorf påpekar, beslut från övergripande instanser – som till exempel Svenska kyrkans domkapitel eller Equmeniakyrkans ansvarsnämnd. Men som Halldorf betonar behövs även instanser som tar offrens situation på allvar och som kan erbjuda hjälp och stöd.

Det är även viktigt att betona att det finns många övergrepp och kränkningar som inte per automatik är brottsliga även om de skadat de inblandade. Det centrala i den kristna etiken handlar om att inte kränka och utöva negativ makt gentemot andra. Varje gång det sker är därför ett misslyckande och en överträdelse av de bud och den kärlek som Jesus uppmanar oss att tillämpa.

Ledare som har förorsakat skada i ett sammanhang kan fortsätta som om inget hade hänt i ett annat samfund.

—  Hanna Möllås och Leif Carlsson

Vi vill ge några förslag till kyrkor och församlingar på hur man kan arbeta för att motverka osunt ledarskap:

  • Ha stort fokus på dessa frågor i utbildningar av pastorer, själavårdare, diakoner och andra ledare.
  • Betona allvaret i tjänsten i samband med installation och ordination av ledare i samfundet och i den lokala församlingen. Det är väsentligt att den som går in i en tjänst ingår i ett större sammanhang med både förmåner och förpliktelser. Alltför många personer glider in i ledarroller och kallar sig själva för pastorer och herdar utan den nödvändiga bekräftelse som en samfundsledning eller en kyrkoledning ger. Det är också viktigt att det finns övergripande kontakter mellan samfundsledning och lokala församlingar, men även mellan olika samfund och kyrkor. Det händer nämligen att ledare som har förorsakat skada i ett sammanhang kan fortsätta som om inget hade hänt i ett annat samfund eller i en annan församling.
  • Församlingar behöver ta ett större ansvar för sina medlemmar. Om någon råkar illa ut bör det finnas en beredskap i församlingen och i samfundet för hjälp och stöd. Detta kan tydliggöras i de villkor som gäller för medlemskap i en församling. Den som går med i en församling bör veta vilka skyldigheter och rättigheter som medlemskapet innebär.
  • Avsätt medel för professionell hjälp i terapi och själavård. Detta kan ske i samfundet, men även i den lokala församlingen. Det skulle också kunna ske i ett ekumeniskt sammanhang. Varför ska drabbade behöva betala för sin traumabehandling själva?

Niklas Piensoho skriver: “Det finns ingen hierarki eller institution i världen som kan avslöja dessa bedragare. Däremot finns det hierarkier och institutioner som kan städa upp efteråt.” Men varför inte arbeta för att ha både och? Katastrofberedskap innebär både förebyggande åtgärder och att ha resurser när olyckan väl är framme. Om dessa arrangemang fungerade skulle inte skaran med offer som känner sig svikna av kyrkan vara så stor.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig