Debatt

Finns det snart någon ledare kvar att kritisera?

Replik. Ett större problem i framtidens kyrka än maktlystna ledare är bristen på ledare över huvud taget, skriver Simon Holst.

Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

De senaste månaderna har Joel Halldorf skrivit en rad debattartiklar som belyser verkliga och allvarliga problem som aldrig får sopas under mattan eller accepteras i kyrkan. Frågor om maktmissbruk, övergrepp och manipulativt ledarskap. Som Halldorf skriver kan vi inte låta brutala ledare härja runt i själens innersta rum där mötet mellan Gud och människa sker. Där bör vi alla vara helt överens.

Inom Pingst finns en rad olika verktyg för att ta dessa frågor på allvar. Exempelvis “Trygg Församling” för att förebygga övergrepp i barn- och ungdomsverksamhet, församlingskonsulter, manifest för sund karismatik och nu senast en ny handlingsplan i krissituationer när det till exempel stormar kring ledaren.

Antingen har Halldorf inte gjort sin research eller helt enkelt missat detta när han skriver att pingströrelsen saknar “genomarbetade strukturer för att hantera den här typen av problem”. Däri har vi också problemet med ovan nämnda debattartiklar: svepande formuleringar och generaliserande antaganden som lägger sig som en blöt filt över frikyrkan i allmänhet och tydligt ledarskap i synnerhet.

Att använda laddade begrepp som andliga trauman och övergrepp för att i nästa stycke tala om karismatiska ledare och predikanter på Nyhem gör att gränserna blir väldigt suddiga. Det finns nämligen dåligt ledarskap och dålig förkunnelse utan att det för den skull rör sig om maktmissbruk och övergrepp. Det är helt klart snårigt att uttala sig övergripande om detta då inget fall är det andra likt.

Risken är att det tragiska exemplet med Mars Hill tas som intäkt av “karismatiska högriskprojekts” belackare för att undergräva varje nytänkande pionjärt initiativ.

—  Simon Holst

Jag är inte rätt person att avgöra hur omfattande maktmissbruk varit i frikyrkan under 1900-talet. Men jag kan konstatera att de ej namngivna olämpliga predikanter som fick “tillgång till rörelsens största estrader” runt millennieskiftet bidragit till min längtan att leva helhjärtat för Jesus och svara ja på kallelsen att tjäna den lokala kyrkan.

Det var inte helgmålsringning eller årsmötesförhandlingar som tände Andens eld i mitt hjärta. Det var predikanters starka tro på Guds Ord som levande och verksamt. Det var profetiska tilltal som nådde in i mitt hjärtas innersta. Det var trosfriska initiativ som bar en tro att för Gud är allting möjligt som fick mig att välja bort en karriär i näringslivet, politiken eller kulturen.

Missförstå mig rätt. Vi behöver överlåtna Jesu lärjungar på samhällets alla arenor, men vi behöver också överlåtna, kompetenta ledare och pastorer i Guds församling.

Jag tror att ett större problem i framtidens kyrka än maktlystna ledare är bristen på ledare över huvud taget.

Det är inte ovanligt att etablerade kyrkor går flera år utan att hitta en ny pastor. Församlingar som avsatt medel för att anställa en ungdomspastor hittar ingen att anställa. Dessutom tror jag att vi har mycket större problem med krympande, döende församlingar än att enbart nagelfara de få växande exempel och sammanhang som finns. Vem frågar hur de 85 procent av alla Sveriges frikyrkor med stillastående till starkt minskande trend mår, egentligen?

Risken är att det tragiska exemplet med Mars Hill tas som intäkt av “karismatiska högriskprojekts” belackare för att undergräva varje nytänkande pionjärt initiativ, precis som Karismas konkurs gjort i snart tjugo år. Den senaste Frikyrkoundersökningen (du hittar den på vidare.nu) visar hur antalet frikyrkor i Sverige minskat med drygt sjuhundra till antalet från 31/12 2000 till 31/12 2020. Fortsatt läggs fler frikyrkor ner än vad som planteras. Den trenden kommer inte vändas av vare sig ansvarsnämnd eller domkapitel.

Maktmänniskor i Guds församling begränsas inte till landets talarstolar.

—  Simon Holst

För att vända den smått krisartade utvecklingen svensk kristenhet upplever behövs de tjänstegåvor Gud ger sin församling för att utrusta de heliga (Ef 4:11–12). Personer som är kallade av Gud, bekräftade av en lokal församling och överlåtna till en större pastorsgemenskap.

Halldorf skriver i sin artikel i september att det finns “en problematik som i Sverige är större än utmaningen med karismatiska ledare … Nämligen äldstekårer som kapitulerar från sitt ansvar och låter pastorn agera utan kritiska frågor.” Det må så vara, men det är ett minst lika stort problem att ledare inte tillåts leda av en mängd olika anledningar. Maktmänniskor i Guds församling begränsas inte till landets talarstolar.

Efter de tretton år jag varit pastor kan jag konstatera att det inte finns något sätt att som ledare undvika kritik. Det är en del av uppdraget och kanske en orsak till att Jakob skriver i sitt brev att “inte många av er bör bli lärare. Ni vet ju att vi ska få en strängare dom” (Jak 3:1).

Ett sunt ledarskap tål att granskas och bemöter människors frågor och farhågor med respekt och ett lyssnande öra. Ett sunt ledarskap vet också att inte låta kritiken förlama eller kullkasta de gudagivna visioner som så innerligt behövs, för att fler församlingar ska hamna i “tårtbitarna” över växande och starkt växande församlingar i nästa Frikyrkoundersökning.

Ödesfrågan är vem som även i framtiden ska svara “här är jag, sänd mig” när Herren frågar “vem ska jag sända? Och vem vill vara vår budbärare?” (Jes 6:8).

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig