Svenska kyrkan bör påverka politiken

Ännu en gång debatteras om Svenska kyrkan och hennes biskopar har blivit politiserad. Vänstervriden, rent av. Det brev som ärkebiskop Antje Jackelén och Luleå-biskopen Åsa Nyström skrivit till regeringen om en eventuell gruva i Kallak/Gállok har väckt debatten. Innan jul var det kyrkomötets beslut att uppmana till prövning av Israel och Palestina utifrån FN:s apartheidkonvention. För ett knappt år sedan var det ett remissvar från ärkebiskopen som avrådde regeringen ifrån att göra kunskaper i svenska till ett kriterium för medborgarskap.

Att anklaga Svenska kyrkan för att vara politisk är feltänkt. Att verka för att Guds rike ska utbredas och skapelsen återupprättas innebär med nödvändighet att kyrkan uppfattas som politisk av en sekulär omvärld. En diakon som i sin vigning lovat att försvara människors rätt och stå på de förtrycktas sida kan upptäcka att löftet kräver att hon eller han behöver höja sin röst för att påverka samhället.

Kyrkan kan inte vara kyrka med mindre än att hon ställer krav på det samhälle hon verkar i och de beslutsfattare som leder det. I själva verket finns anledning för kyrkan att tala profetiskt i många fler frågor än klimat- och miljöfrågor och globala rättvisefrågor – de ämnen där kyrkan går längst i dag.

Svenska kyrkans problem är inte att den uppfattas som politisk, utan att hon saknar ett gediget teologiskt fundament som aktör i debatten. Uttalandena blir punktvisa och märkligt specifika – varför just denna gruva och varför just språkkravet? Varför just Israel och Palestina?

Låt biskoparna göra en plan med ett nytt biskopsbrev om samhället vartannat år.

—  Joel Stade

Uttalandena blir också märkligt sekulära, i meningen att de ofta hänvisar till företeelser som FN-deklarationer och rättigheter, snarare än till teologiska koncept. Det blir svårt att se vad kyrkans särskilda bidrag till samtalet är när hon låter som vilken organisation som helst i civilsamhället. I värsta fall framstår uttalanden som rent tyckande.

För Svenska kyrkan är rollen som opinionsbildare i offentligheten fortfarande ovan. Den gamla statskyrkan kunde inte som dagens kyrka agera som opinionsbildande aktör – en kyrka integrerad med staten hade minimala möjligheter att kritisera samhället och statsmakterna. I bakgrunden finns den lutherska tvåregementsläran – idén att dela upp tro och politik i skilda riken – och den lutherska tilliten till världsliga ledare.

[ Biskopsprotest mot gruva på samiskt område ]

Det är uppenbart att Svenska kyrkan har lämnat den gamla lutherska modellen bakom sig. Kyrkan vill vara en aktör och vill låta evangeliet påverka debatt och beslut. Tiden efter relationsändringen har kyrkan sökt utnyttja sin nya frihet som påverkansaktör. Men för att nå framgång i denna nya roll fordras ett teologiskt grundarbete som kyrkan hittills bara utfört fläckvis. De avvisande reaktionerna på ärkebiskopens och kyrkomötets åsiktsyttringar tycks visa att detta hittills inte varit framgångsrikt. Men det finns all möjlighet att göra om och göra rätt.

I arbetet med att utveckla Svenska kyrkans samhällsteologi finns anledning att lära av våra syskon i den romersk-katolska kyrkan. Med start i den påvliga encyklikan Rerum novarum om bland annat ekonomisk fördelning har katolikerna sedan slutet av 1800-talet utvecklat ett rikt tänkande kring samhälle, rättvisa och människans värdighet (alltså inte bara om preventivmedel och aborter, som oftast diskuteras).

Den påstått reaktionära Katolska kyrkan är i sin sociallära både politisk och radikal. Här ryms klimatet, global rättvisa och migranters rättigheter, men också de frågor som Svenska kyrkan inte vågar sig nära, som arbetares rättigheter, rättvis fördelning och de förmögnas särskilda ansvar.

Detta skulle inte göra kyrkan mindre politisk – rätt genomfört kommer arbetet tvärt om utmana både till höger och vänster.

—  Joel Stade

Biskoparna bör gemensamt ta ansvar för att lägga en bättre grund för kyrkan som påverkansaktör. Svenska kyrkans biskopar samlade i Biskopsmötet har till uppgift att ge råd, stöd och hjälp i frågor som rör kyrkans lära och handlingar. I biskopsbrev skriver biskoparna om sådant som diakoni, dop och undervisning till kyrkans ämbetsbärare, till församlingarna och till allmänheten.

År 2014 skrev man ett biskopsbrev om klimatfrågan (reviderat 2019), ett initiativ som lagt den teologiska grunden för kyrkans omfattande aktivitet i frågan. Det är i form av genomarbetade biskopsbrev som grunden för kyrkans arbete med att påverka politiken och delta i debatten bör läggas.

[ Frida Park: Svenska kyrkans apartheidbeslut är skamligt ]

I höst vigs en ny ärkebiskop till tjänst. Låt det bli en startsignal för biskopsmötet att göra det som inte blivit gjort efter relationsändringen. Ta församlingarna och ämbetsbärarna till hjälp. Låt biskoparna göra en plan med ett nytt biskopsbrev om samhället vartannat år. Så kan Svenska kyrkan bygga upp en teologiskt hållbar “sociallära” att utgå ifrån, grundad i Bibeln, kyrkofäderna och församlingarnas erfarenheter.

Detta skulle inte göra kyrkan mindre politisk – rätt genomfört kommer arbetet tvärtom utmana både till höger och vänster. Framför allt skulle ett sådant arbete kunna vägleda biskopar, präster och diakoner i uppgiften att tala sant och modigt till ett samhälle som behöver kyrkans röst.