Ingen ska behöva säga att de lärde sig hata sig själva i kyrkan

Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är.

Det gör han. Ser till de små. Oss alla små med begränsad förståelse av fullheten av hans kärlek och budskap. Han vänder sitt ansikte till oss alla och han ser oss. Han ser inte bort, han ser till. Han ser till de sår som uppstått innanför kyrkans väggar genom ord och i handling. I bilder av honom själv som kommunicerats på ett sätt som inte givit kärlek som frukt utan i stället ibland rädsla.

Han ser till dig, du barn som varit livrädd för dom och straff. Han ser till dig, du barn som börjat hata dig själv som ett resultat av en gudsbild som producerat en självbild som inte utgått ifrån kärlek. Han ser till dig, du som blivit utsatt och farit illa i kyrkliga miljöer. Han ser till dig och hans blick är öm och god och full av medlidande. Han lider med dig.

Vårt uppdrag som kristna är att göra som Jesus och därför vill vi här uttrycka vår stora sorg över det som har hänt dig. Vi är så ledsna att du inte fått uppleva det vackra evangeliet uttryckt i ord och handling. Det evangelium som är kärlek, trygghet och tillhörighet. Vi är så ledsna att du inte har blivit skyddad och inte fått känna dig trygg. Vi är så ledsna för de trauman och negativa upplevelser som du bär med dig. Det är inte den eftersmak som en uppväxt i kyrkan ska ge.

Vi är så ledsna att du inte fått uppleva det vackra evangeliet uttryckt i ord och handling.

—  Christine Viklund och Gustaf Nyström, Pingst

Vi kan inte blunda för att det finns de som farit illa innanför kyrkans väggar. Vi kan inte bortförklara det och vi kan inte rationalisera bort det. Vi behöver göra som Gud gör och se till dem. Vi behöver lyssna och vi behöver orka ta in de berättelser som kommer fram.

Men vi behöver även se till roten av problemet och rannsaka om det finns något i våra miljöer som har lett fram till dessa berättelser. Vi behöver arbeta förebyggande för att skydda de mest utsatta och minsta, samtidigt som vi skapar strukturer som klarar av att agera rätt när någon har agerat fel. Här finns till exempel verktyg som kursen I trygga händer och modeller för en Trygg församling.

Att säga att det råder nolltolerans är viktigt, men överallt där det finns människor så finns det risker. Såväl i skola och församling, i hemmiljöer, i laget eller hos scouterna. Därför tror vi att det är mer sunt att våga säga att även församlingen är en miljö som behöver verktyg för att förebygga och hantera missförhållanden.

Vi tror också att evangeliets budskap i sin sanna form är vackert och tryggt att växa upp med, vilket ger frukten av barn och unga med en hälsosam tro, tryggt bevarad och grundad i kärlek. Låt oss komma ihåg det.

[ Frida Park: Jo, Gud har verkligen barnen kär ]

Låt oss också se till och komma ihåg den överväldigade stora majoriteten av barn- och ungdomsledare som längtar efter att kommunicera just detta: att Gud är kärlek och att barnen är älskade. Låt oss inte låta rädslan för att det ska bli fel göra att vi tappar kärnan i uppdraget, kärleken. Den kärlek som förvandlar liv är vacker och värd att delas. För att våga dela den behövs det trygghet, strukturer och handlingsplaner. Det behövs förebyggande arbete och det behövs tydliga förväntningar på de ledare som vi anförtror våra barn.

Han som håller hela världen i sin hand och älskar det kosmos han skapat med kärlek som alltid är för oss är inte polariserande, han ser till helheten. Han ser också till alla de hans barn som leder församlingar, som leder barn-och unga, som gör fel, som gör rätt, som längtar efter att kommunicera Guds kraft och godhet på ett sätt som förändrar liv till det bättre. Han ser deras hjärtan, deras oro, deras brist och deras kamp. Han ser dem och vi tror att han ofta önskar även dem en sannare gudsbild och en sannare självbild. Är inte det hans längtan för oss alla?

Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer.

Lyckan kommer, lyckan går, Du förbliver Fader vår.

En är konstant. Han som är kärlek. Och det är honom vi behöver förmedla bättre i ord och i handling, så att ingen någonsin ska behöva säga att de lärde sig att hata sig själva i kyrkan. Att ingen ska behöva vara livrädd för den blick som vänder sig till dem. Låt oss be för och lyssna på de som vågat hitta sin röst igen och nu berättar om sina upplevelser. Vi behöver lyssna, lära oss av och möta den smärtan som uppstått. Vi behöver rannsaka oss själva och ytterst sett behöver vi Guds nåd.

Att leda de minsta, alla fantastiska barn och ungdomar, kräver ändlösa mängder kärlek och vishet. Låt oss därför också be för våra ledare. Dem vi anförtror våra minsta. De som vi anförtror att leda våra barn mot en trygg och sann gudsbild som ger dem en självbild rotad i kärlek.

[ Öyvind Tholvsen: Medier som granskar kyrkan kan göra oss bättre ]