Korrupta och KGB-anstrukna präster måste bort

Visst finns det en hel del likheter mellan Putins och Hitlers olagliga anfall mot sina grannländer, vilket Per Landgren och Stefan Attefall pekar på i sin debattartikel, men det finns också skillnader som är värda att studera. Genom att förstå Ryssland bättre kan vi lära oss mycket som kan minska våra risker för att råka illa ut.

Med sina respektive uttalanden om att “Lebensraum” och “Upplösningen av Sovjetunionen var århundradets största geopolitiska katastrof” visar diktatorerna att de försöker slå ur underläge. De söker den “lille mannens stöd” för sina expansiva och imperialistiska planer, för det är verkligen just imperier de försöker sig på att bygga. Trots likheterna kan ingen förutsäga framtiden med någon större precision. Varken upplösningen av Östeuropa eller Sovjetunionen förutspåddes av fler än några få.

Bägge de små herrarna förklarade för omvärlden vad de ville åstadkomma, men de lyckas inte på något tidigt stadium slå sig fram till världens forskare, diplomater och politiker med sina idéer. Antingen tycks de inte blivit trodda eller också bedömdes de som alltför obetydliga spelare på världspolitikens dåvarande politiska scen.

Hitler beskrev i sin bok Mein Kampf precis vad han ville göra och han följde sedan sin riktning. Precis samma sak gjorde Putin som redan 2001 beskrev hur han ville ena alla ryssar som är bosatta utomlands (“landsmän utomlands”). Två år senare återskapade han KGB.

Numera finner man fältpräster i alla större militära förband, en utveckling som hade varit omöjlig innan Putin.

—  Joakim von Braun

Medan Putin under sin tid vid makten bland annat utkämpat tre krig (Tjetjenien 1999–2009, Georgien 2008 samt Ukraina 2014) med flera års mellanrum, kunde Hitler inte stoppa sig själv när han väl känt doften av krutrök. Det ena anfallet på omgivande länder efter det andra radas upp i snabb takt och andra världskriget är ett faktum.

Dock inte för alla. Härskarna i Kreml skapade en omfattande vilseledningsoperation där de kallade kriget för “Det stora fosterländska kriget”. Anledningen till att man i Moskva ville sopa allt mellan 1939 och 1941 under mattan var flera omfattande förräderier, bland annat Molotov-Ribbentrop-pakten 1939–1941, ockupationen av östra Polen 1939 och Vinterkriget mot Finland 1939–1940.

Man måste också vara medveten om att Ryssland varit kontinuerligt involverat i militära konflikter från starten av första världskriget och framåt. Om vi svenskar tidvis beskrivs som “fredsskadade” då vi inte varit involverade i krig på 200 år, kan ryssarna nog sägas vara “krigsskadade” efter mer än 100 år av återkommande krig. Enligt ryska uppgifter har mer än 1,5 miljoner medborgare varit involverade i över 30 krig utanför Sovjets gränser. Till skillnad från i västvärlden ser man i Ryssland inte diplomatins fortsättning i väpnade konflikter som något onaturligt.

[ “Många ser de evangeliskt kristna som potentiella agenter” ]

En faktor som tyvärr skiljer dagens Ryssland mot de flesta andra länder är deras kyrka. Den rysk-ortodoxa kyrkan förbjöds av kommunisterna 1917 men återupplivades av Stalin under andra världskriget för att utöka landets motståndskraft. Den blev snabbt ett underlydande organ till KGB.

Man såg till att den ryska kyrkan var oerhört aktiv på ett internationellt plan, bland annat genom Kyrkornas världsråd. De delegationer som sändes västerut var fullt infiltrerade av både KGB-agenter och deras fulltidsarbetande KGB-officerare. Ett av resultaten var att flera av de religiösa organisationer som arbetade med att stödja illegala församlingar i öst fick sin säkerhet infiltrerad och sitt arbete kartlagt i detalj.

Patriarken Kirill fortsätter sitt okritiska stöd för Putin och invasionen av Ukraina, men i övrigt tycks kyrkan vara ovanligt tyst.

—  Joakim von Braun

Kyrkan är i dag fortfarande ett organ för de styrande, med präster som både välsignar atomubåtar, stridsvagnar och mängder av andra mordvapen. Arbetet under Putin har främst drivits av metropoliterna Pitirim, Kliment, Philaret, Pimen och Juvenalij, samt de bägge patriarkerna Aleksii II och Kirill som i samtliga fall är agenter för säkerhetstjänsten.

Kirill var aktiv i startandet av “Volunteer Movement of the All-Russian People’s Front in support of the army, fleet and defense industry complex” och numera finner man fältpräster i alla större militära förband, en utveckling som hade varit omöjlig innan Putin. Patriark Kirill har också försett sig med flera datjor, sommarbostäder, den allra största vid Svarta havet.

[ Dokument: Kyrkan blir hävstång i Putins krig mot Ukraina ]

Det är inte omöjligt att Landgren och Attefall kan ha rätt i sin förhoppning att den ryska kyrkan ska kunna utgöra en positiv faktor för ökad demokrati och frihet. Religionen har – på gott och ont – varit en stark förändringskraft i många länder, bland annat i Polen och i Iran. Det tycks nämligen som om den rysk-ortodoxa kyrkan har förändrats. Patriark Kirill fortsätter sitt okritiska stöd för Putin och invasionen av Ukraina, men i övrigt tycks kyrkan vara ovanligt tyst. Kanske är kriget droppen som fått bägaren att svämma över.

Ska vi i väst kunna hjälpa Ryssland och den ryska kyrkan måste dock viktiga förändringar ske. De korrupta och KGB-anstrukna prästerna måste bort och kyrkans koppling till staten försvinna. Då kanske kyrkan i Ryssland kan återfå en del av sitt förtroende bland ryska folket, och bli en positiv faktor i förändringsarbetet.