Debatt

Kyrkan är ingen intresseförening man kan välja bort

De första kristna möttes troget varje dag i templet, och de uppmanades att inte försumma sina sammankomster “som några brukar göra”. Det fanns tydligen redan då de som tyckte att det räckte med att vara privatkristen, skriver Bertil Swärd.

I Dagen 1/4 fanns en intervju med ett kristet par under rubriken Kristen utan kyrka – hur går det ihop? I intervjun sades bland annat att “det viktigaste är att kristna följer Jesus, inte att man bara går till kyrkan”.

Men följer man verkligen Jesus när man sätter hans kyrka åt sidan och tycker att det inte är så viktigt med ett regelbundet församlingsliv så länge man tror på Jesus?

Då undrar jag vilken syn man har på kyrkan. Är kyrkan bara en intresseförening lik andra eller är kyrkan verkligen Kristi kropp, som Bibeln beskriver det, där jag som enskild troende utgör en del av den? Delarna i en kropp fungerar ju bara tillsammans med de andra delarna, aldrig ensamma.

Det är det Bibeln menar då den säger “ha inte för höga tankar om er själva utan tänk som man bör tänka, med självbesinning”. Det räcker alltså inte med bara Gud och mig för att fungera som kristen eftersom Gud inte har gett allt åt mig som enskild. Det är först tillsammans med andra kristna jag kommer in i min funktion.

Om de lokala församlingarna var så viktiga för Jesus, trots de brister som fanns, hur kan då vi säga att det inte är så viktigt att mötas i kyrkan bara vi följer Jesus?

—  Bertil Swärd

Paulus fortsätter nämligen direkt efter att förklara: “Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra. Vi har olika gåvor allt efter den nåd vi har fått” (Rom 12:3–6).

Därför tänker jag för högt om mig själv om jag tänker att jag inte behöver kyrkan utan “jag har ju Gud och det räcker”. De andra kristna har gåvor som inte jag har och jag måste därför vara sammankopplad med dem för att fungera i min uppgift. Det är så, menar Paulus, vi tänker med självbesinning och inte har för höga tankar om oss själva.

För de första kristna var det mycket viktigt att mötas regelbundet. Det står att de troget möttes varje dag i templet, och de uppmanades att inte försumma sina sammankomster “som några brukar göra, utan uppmuntra varandra, och detta så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig” (Heb 10:25). Det fanns tydligen redan då de som tyckte att det räckte med att vara privatkristen.

Om det var viktigt att mötas i kyrkans sammankomster redan då, är det än viktigare i dag när Jesu återkomst närmar sig, säger bibelordet ovan.

Johannes fick se tillståndet i sju församlingar i provinsen Asien och i flera av dem fanns saker som behövde justeras både angående lära och liv. Ändå såg han Jesus gå omkring bland alla sju (Upp 1:11–13).

Om de lokala församlingarna var så viktiga för Jesus, trots de brister som fanns, hur kan då vi säga att det inte är så viktigt att mötas i kyrkan bara vi följer Jesus?

Följer vi verkligen Jesus om vi ställer oss utanför den kyrka som han bygger i dag?

Fler artiklar för dig