Debatt

Trons hemligheter kan förklaras sönder med ord

Replik. Vi har fler sinnen än hörseln. Färger och former förstärker gudstjänstens budskap. Vi måste ge utrymme inte enbart för hörandet utan även för seendet, skriver Karin Hedberg.

För en del människor är konsten det språk de bäst förstår, skriver Karin Hedberg.

Den 18 mars skrev konstnären Janeric Johansson en debattartikel i Dagen med rubriken Konsten är osynliggjord i frikyrkan. Jag är tacksam att det här ämnet lyfts fram, eftersom det är mycket viktigt. Johansson skriver: “Bilden är ett språk som talar olika till olika människor, ett språk som är viktigt och där den helige Ande får möjlighet att tala rakt in i hjärtat och beröra oss.” Detta vill jag verkligen stryka under.

Detta språk kan liknas vid när folket i Jerusalem på pingstdagen hörde sitt eget tungomål talas. För en del människor är konsten det språk de bäst förstår. Och om de ska få “höra” sitt språk måste det ju finnas människor som har en särskild kallelse att “tala” detta konstens språk, inspirerat av den helige Ande.

Jag själv, uppvuxen och aktiv inom Pingst, reagerade redan som tonåring på att våra gudstjänster är så ordrika. Vi har fler sinnen än vår hörsel. När orden får för stort utrymme finns risken att trons hemligheter förklaras sönder.

I 1 Korintierbrevet 2:9 står det: “Vad ögat inte sett och örat inte hört och människans hjärta inte anat, det har Gud berett åt dem som älskar honom”. Konsten kan vara med och ge en liten föraning om Guds härlighet. Ingen ordkonst i världen kan beskriva hela den gudomliga verkligheten.

Vi behöver uttrycka och uppleva Ordet på många olika sätt. Då är konsten ett av de språk som kan vara profetiskt och beröra på ett sätt som mänskliga ord inte kan. Den helige Ande är ju den som inspirerar till ständigt nya uttryck.

När vi skapar får vi vara med och inkarnera det vi får av Gud och låta det bli synligt i den här världen.

—  Karin Hedberg

Gud blev människa, han blev inkarnerad, han blev kött och blod. Han blev en del av denna skapelse. När vi skapar får vi vara med och inkarnera det vi får av Gud och låta det bli synligt i den här världen. Bilden kan få vara profetisk om konstnären själv låter sig uppfyllas av Anden.

Men likaväl som vid predikan och profetiska budskap så behöver konsten prövas. Urskiljningens gåva behövs så att allt det vi som Guds folk gör tillsammans får ära och upphöja Gud.

Sedan 25 år tillbaka arbetar jag som textilkonstnär. Förutom utställningar och fri konst arbetar jag med uppdrag till Svenska kyrkan. När jag började arbeta med liturgiska textilier och textil konst i den miljön, funderade jag mycket kring detta ämne.

Från att ha varit van vid avskalade kapell och att endast det talade och sjungna ordet är i centrum, fick jag en vidgad syn på att det finns fler uttryckssätt i gudstjänsten. Att höra med ögat kan det också uttryckas. Färger och former förstärker gudstjänstens budskap. Vi måste ge utrymme inte enbart för hörandet utan även för seendet.

Sven-Åke Rosenberg skriver i boken Släpet på hans mantel - en bok om kyrklig textilkonst: “Kristendomen är återvunnen barnslighet, utan denna återvunna barnslighet blir mötet i gudstjänsten mellan Gud och människa steril och fattig. Där Gud skapar pågår ständigt ett glitter av färg och form, av toner och rörelser”.

I en artikel i Dagen den 14/1 2020 intervjuades Daniel Alm, ledare för Pingst FFS. Han fick frågan om hur pingströrelsen ställer sig till att öppna mer för konstnärliga uttryck i kyrkorum och gudstjänstliv. På det svarade Alm bland annat: “Det här är något vi verkligen vill odla framöver, att släppa fram kreativiteten i olika former i våra kyrkor.”

Nu ställer jag frågan: Vad händer? Hur gör vi det? Hur släpps kreativiteten fram?

En väg framåt är att uppmuntra och ge utrymme för unga konstnärer att kunna utvecklas i sina gåvor. Var ska denna plats finnas om inte i församlingen? Många profana sångare och musiker vittnar om att de fick sin första uppmuntran i kyrkan. Tyvärr är det inte så inom konstens område. Däremot har konstnärer lämnat kyrkan för att det inte funnits en naturlig plats och förståelse för den gåva som de upplever att Gud gett dem.

Trots att jag arbetar mycket med den konst som finns i olika kyrkorum tror jag att den främsta uppgiften för kristna konstnärer är att finnas i samhället, att sprida kristusdoft och visa på det hopp vi har.

Men om inte förståelsen för detta finns i församlingen blir konstnären mycket ensam i sin uppgift. Församlingens bekräftelse och förböner behövs. Jag vill utmana särskilt dig som församlingsledare att uppmuntra de konstnärer som finns i din närhet och besöka deras utställningar.

Någon har sagt att när kyrkan slutar skapa får ingen se Gud. Låt oss använda alla de gåvor Gud gett kyrkan för att visa honom för världen.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig