Debatt

Att vara kristen utan församling är obibliskt och riskfyllt

Det går utmärkt att vara kristen utan att ha en byggnad att gå till. Byggnaden är bara ett verktyg. Men att vara kristen utan en församlingsgemenskap är däremot obibliskt och riskfyllt, skriver Anethe Carlson.

Det är inte församlingens att sysselsätta folk eller vara ett eventbolag – tror man det har man missat något väsentligt, skriver Anethe Carlsson.

Alla kristna tillhör den världsvida kyrkan, den vi ibland kallar för den universella kyrkan. Den består av olika traditioner som ortodox, katolsk och luthersk, och där finns de olika frikyrkorna med sina olika profiler. Frikyrkor är egentligen väckelserörelser som alla har sin rot i de historiska kyrkorna på olika sätt.

Men behöver man en lokal kyrka att gå till? Vad ska det vara bra för? Går det lika bra att vara kristen, det vill säga följa Jesus, utan en lokal församlingsgemenskap? Frågan aktualiserades genom Dagens dokument 1/4 där ett troende par berättade att de tar sin kristna tro på stort allvar, men sällan brukar gå till kyrkan.

Jag skulle säga att ja, det går utmärkt att vara kristen utan att man har en byggnad att gå till. Byggnaden är bara ett verktyg eller redskap. Det vill säga något praktiskt – särskilt i Norden när det regnar, snöar och är kallt. Men att vara kristen utan en församlingsgemenskap är däremot obibliskt och riskfyllt. Risken man tar är att tron får lida en utdragen svältdöd.

Vad är kyrkans uppgift? En av de avgörande uppgifterna är att bygga tro i en människas liv. Vare sig det är små eller stora människor behövs det andra kristna som med kunskap och erfarenhet kan gestalta tro på Jesus. Ingen annan kommer att hjälpa oss att få tron på Jesus att växa. Inte skolan, inte polisen, inte sjukhuset, inte medier av olika slag. Tro är nämligen inte bara kunskap, det är också erfarenhet som ska omsättas i handling. Till och med Jesus hade som vana att gå till Herrens hus regelbundet.

Det är inte församlingens eller kyrkans uppgift att bara sysselsätta folk. Kyrkan är inte heller ett eventbolag – tror man det har man missat något väsentligt. Jesus säger att kyrkan är ett bönens hus, och i det hus där man ber där växer tron.

Precis som jag behöver andra troende under min trosvandring behöver andra mig för sin vandring och möjlighet att växa som troende efterföljare av Jesus.

—  Anethe Carlsson

Tillsammans har vi som församlingsmedlemmar fått uppgiften att beskriva för omgivningen, den stad eller samhälle vi bor och lever i, vem Gud är. Församlingen är som ett fotografi av Gud, både tillsammans och enskilt. Faktum är att till och med byggnaden kyrka är ett vittnesbörd om Guds existens. Tänk att det finns människor som i tro på Gud byggt ett hus som kallas kyrka – för det är knappast någon myndighet som gjort det.

Församlingen är Guds påhitt, han visste att ingen klarar sig på egen hand. Därför beskriver han kyrkan som sin kropp – han är huvudet och vi är tillsammans olika lemmar som behöver vara varandra till hjälp. En församlingsledning är inget extra huvud som sitter bredvid Jesus det verkliga huvudet. Församlingsledningen “sitter på olika platser i kroppen” och håller ihop den och får den att fungera samordnat.

Att säga att man inte behöver den lokala församlingsgemenskapen är att göra Jesus kroppslös, oförmögen att göra skillnad.

Till skillnad från tidsandan talar Gud om ömsesidigt beroende av varandra. Tidsandan som vi alla lever i talar om att vi inte ska vara beroende av någon. Därför är svenskarna ett av världens ensammaste folk, med allt vad det innebär av ohälsa. Ett oberoende av andra leder till slut alltid till ensamhet, och just ensamheten gör att tro och liv dör ut.

Inte minst för barn och unga är en frisk församlingsgemenskap livsviktig. Barn som inte får lära sig att gå till kyrkan får inte en församlingsgemenskap att “falla i”. Inga troende vänner som kan vara stöd och hjälp när man i sin klass kanske är ensam troende. Inte heller någon annan att prata med och be tillsammans med i de fall föräldrarna inte är ett alternativ.

Någon gång under uppväxten kommer ett barn till den punkt när han eller hon behöver jämngamla troende att spegla sig i. Men det tillfälle kommer också då tonåringen behöver gamla tant Greta som kan beskriva hur tron på Jesus håller genom livets olika skiften. Det finns de som i tonåren lämnar församlingen för att de uppfattar den trång och jobbig, men otaliga är de som återvänder till kyrkan när livet inte blev som de tänkt.

Barn behöver referensramar. Även om man inte förstår allt som sägs och görs när man går till kyrkan ger referensramarna förståelse och trygghet när man blir äldre och behöver hitta ett ankare för sitt liv.

Jag vet att det just nu finns tv-program och poddar där det lyfts fram att människor, och i synnerhet barn, har rätt att – i enlighet med FN:s barnkonvention som är svensk lag – välja att inte tro på Jesus. Ja, självklart får man det. Men barn har samma självklara rätt att få välja att tro! Och ingen kan välja om de vill tro eller ej om de inte fått kunskap och erfarenhet av tro på Jesus.

Därför kan man inte vara utan kyrkan och en lokal frisk församlingsgemenskap. Varken för sin egen, sina barns eller för andra troendes skull. Precis som jag behöver andra troende under min trosvandring behöver andra mig för sin vandring och möjlighet att växa som troende efterföljare av Jesus.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig