Debatt

Offren är de som drabbas av våld - inte den vars tro kränks

När det ifrågasätts om koranbränning är lagligt kan det i förlängningen vara kyrkans möjlighet att predika ett obekvämt evangelium som riskeras, skriver Titus Öberg.

Stram Kurs partiledare Rasmus Paludan tänder eld på en koran på Nobeltorget i Malmö i februari 2022.

Under årets påskhelg drabbades Sverige av våldsamma upplopp. Katalysatorn bakom upploppen är Rasmus Paludan, som tillsammans med andra företrädare för danska partiet Stram kurs hållit manifestationer då de bränt exemplar av Koranen – den skrift som av muslimer anses helig.

Det går att diskutera lämpligheten i att bränna helighållna skrifter, och att bränna skrifter och symboler som är viktiga för andra människor är i regel ett vulgärt uttryckssätt. Samhället och kyrkan bör dock vara helt eniga i att yttrandefrihet är viktigt, att den måste skyddas, och att den inte skapar offer utan befriar dem.

En del röster verkar dock fokusera på det kränkande i att bränna Koranen snarare än på den stora och mycket problematiska våldsbenägenhet som skett i relation till detta. Risken med att fokusera på det kränkande i koranbränning är att det målas upp en bild av yttrandefriheten som orsak till lidande för dem som lever under den.

Det är i grunden mycket viktigt med ömsesidig respekt i ett samhälle, och det går an att bli upprörd över andras manifestationer. Upprördhet är dock något som alla invånare i ett fritt land behöver kunna hantera, och även om religiösa kan uppröras av att symboler för religionen kränks är det inte synd om dem. Människor blir upprörda av många olika saker, men detta faktum gör dem inte till offer.

Det kristna budskapet har förutsättningar att av olika grupper uppfattas som hädiskt och upprörande.

—  Titus Öberg

Yttrandefriheten är en grundbult i det fria samhället, och den ger inte rätten att glädja utan rätten att uppröra. Offren här är inte de som upprörts av att Koranen bränts – de har endast utstått en känslomässig kränkning, något som alla som lever i ett fritt land måste kunna stå ut med. Offren är de poliser och civila som drabbats av våld, och förövarna är de som brukar våld för att tysta andra. När det uttrycks medkänsla för påstådda offer på bekostnad av riktiga gör man hela samhället en otjänst.

Under påskdagen startade Expressenjournalisten Atilla Yoldas en namninsamling med målet att få koranbränning att klassificeras som ett hatbrott. När motiveringen till insamlingen avslutas med “Vi är kraft. Låt oss demonstrera den.” har premissen om ett Sverige fritt från hädelselagar utmanats.

Yoldas är inte den ende som önskar se ett Sverige som viker sig för krav på inskränkta friheter. Exempelvis har Aftonbladets ledarsida uttryckt att Paludan aldrig borde fått demonstrera på ett sätt som orsakar så här starka reaktioner. Vidare menar centerledaren Annie Lööf i en intervju i SvD att demonstrationsfriheten bör kunna inskränkas i utsatta områden eller under ramadan.

När Paludan så ansökt om fler demonstrationstillstånd har dessa nekats. Paludan borde inte ha nekats, trots hans upprörande budskap och okultiverade uttryckssätt. När samhället angrips med våld för att någon nyttjat yttrandefriheten är det inte bara enskilda människor som angrips eller enskilda ting som förstörs. Det är själva grunden till det samhälle vi lever i – ett samhälle präglat av kristna värderingar och upplysningsideal – som står på spel.

Våldsanvändning är inte skäl för Sverige att ändra sig. Gör vi det har vi givit upp makt till förmån för våldsverkarna. Inte minst kyrkan bör stå upp för den totala yttrandefriheten. Det kristna budskapet har förutsättningar att av olika grupper uppfattas som hädiskt och upprörande, och när det ifrågasätts om ofarlig koranbränning är lagligt kan det i förlängningen vara kyrkans möjlighet att predika ett obekvämt evangelium som riskeras.

Religiösa, precis som resten av Sveriges befolkning, lever med rätten att uppröra andra och risken att känna sig kränkta.

—  Titus Öberg

Yttrande- och religionsfriheten hör samman. Båda bygger på rätten att uttrycka sådant som riskerar att ogillas av allmänheten. Jesus är i Joh 15:19 tydlig med att världen “hatar” det kristna. Detta behöver inte vara skäl till missmod, men är definitivt skäl för kyrkan att vara tydligt för rätten att uppröra. För förr eller senare är det inte en politiker med tveksamma ståndpunkter som upprör, utan Ordet självt.

Det finns gott om internationella exempel på människor som förföljs och dödas för sin tro och för att ha uttryckt den tron i ord och handling. De är inte offer för en upprörande yttrandefrihet utan för lagar som förbjuder deras upprörande budskap. Yttrandefriheten har bytts ut mot förtryck.

Det finns mycket som kan sägas och göras för att kränka människors religiösa övertygelser, och man har rätt att bli upprörd när det framförs idéer som på olika sätt innebär att den övertygelse man håller över alla andra – ens religion – kränks. För att samhället ska hålla samman är det dessutom viktigt med en grundläggande respekt för andra människor och deras åsikter.

Detta betyder dock inte att Sveriges religiösa minoriteter är offer var gång någon uttrycker något kränkande om deras tro. Religiösa, precis som resten av Sveriges befolkning, lever med rätten att uppröra andra och risken att känna sig kränkta. Den rätten är oerhört viktig, för som det är nu är inte Sveriges religiösa några offer, men inskränks yttrandefriheten kan de bli det.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig