Debatt

För vad bultar ärkebiskopskandidaternas hjärtan?

Replik. Vi fokuserar gärna på förmågor. Vi letar kompetens. Men jag saknar en dimension: Vi behöver i ännu högre grad ställa frågan om var kandidaten har sin största kärlek, skriver Lars Nilsson.

Ärkebiskopskandidaterna vid utfrågningen i Uppsala 22 april.

Ann Heberlein skriver i en innehållsrik artikel om förväntningarna på en kommande ärkebiskop. Hon framför också stark kritik mot ärkebiskop Antje Jackelén, och det lämnar jag helt åt sidan. Den får stå för henne. Men i huvudsak är vi överens om problemområdena i kyrkan, om vad som behöver fokuseras framåt. Men vi tänker en del olika om proportioner och vikt.

Visst är det så att medlemsantalet sjunkit och fortsätter att sjunka, men hur mycket oro ska vi lägga på det, och i vilken mån kan en ny ärkebiskop göra något åt saken?

Oron över sjunkande medlemssiffror går hand i hand med oron för ekonomin och tar mycket energi på många håll, i många församlingar. Är ett högt medlemsantal av ekonomiska skäl i sig något som är eftersträvansvärt? Vare sig medlemstapp eller sämre ekonomi kommer att förändras av en ny ärkebiskop. Det finns en fara i att för mycket oroa sig. Kyrkan är inte vår, utan Herrens. Han har henne i sin hand och hon går inte under. Svenska kyrkan kan mycket hända med, men inte Kristi kyrka.

Jag tror faktiskt att det kan vara riktigt livgivande för Svenska kyrkan med snävare ekonomiska ramar. En av de goda effekterna kan vara just det att vi inte längre i så hög grad kan anställa bort behovet av arbetsinsatser. I stället skapas ett nödvändigt utrymme för frivilliga och ideella insatser. Det egna givandets nödvändighet och glädje kommer också på ett positivt sätt att bli uppenbart.

Visst vill vi se en ökad dopfrekvens, men inte av ekonomiska skäl. Dopets gåva är inte medlemskap utan tillhörighet till Kristi kyrka.

—  Lars Nilsson

Det kan vara bedrägligt att stirra sig blind på siffror och nivåer. Den kyrkliga seden sjunker. Färre döps och de kyrkliga vigslarna är nu i minoritet. Visst vill vi se en ökad dopfrekvens, men inte av ekonomiska skäl. Dopets gåva är inte medlemskap utan tillhörighet till Kristi kyrka. Om vi ser på konfirmandsiffrorna finns goda skäl att hoppas. Avsevärt färre konfirmeras i dag änför 25 år sedan. Men samtidigt blir en avsevärt mycket större andel kvar i församlingarnas ungdomsarbete, som unga ledare och i Kyrkans unga. Det finns alltså hopp.

Satsningen på undervisning och lärande ger näring åt hoppet. Lärande både inåt och utåt. En ökad frimodighet och glädje bland kyrkfolket i att, på olika sätt, våga dela glädjen i tron kan vara avgörande. Tron kan smitta av sig!

Här kan en ärkebiskop få en mycket viktig roll genom att vara den som själv vågar hoppas och smitta av sig på andra.

Kyrkans identitet är en mycket allvarligare fråga i mina ögon. Vem är hon? Vilken är hennes uppgift och kallelse? Att leva i världen, men inte av världen. Att vara ett salt och ett ljus. Men framför allt vittna om en korsfäst och uppstånden Herre. Som kyrka förlorar vi oss gärna i annat och glömmer det centrala.

För kyrkans liv är gudstjänstfirandet centralt och avgörande. Jag tror att vi i vår kyrka behöver göra en återupptäckt av att gudstjänsten till sin natur är de heligas möte med den Helige. En gemenskap formad inför Guds ansikte. Det svarar ju mot vår innersta längtan, även om vi ännu ser endast till en del. Glädjen i att tillsammans få möta Honom. Då bleknar också våra olika preferenser som styr våra ställningstaganden – politiska och andra. Genom att på olika sätt visa på och låta denna glädje synas i hans eller hennes liv kan en ärkebiskop få stor betydelse.

Tänk om vi kunde ha en ordning av påbjuden och ordnad bön i våra församlingar, inför varje biskopsval [...] då vi tillsammans söker Guds vilja och inte så mycket vår egen.

—  Lars Nilsson

Jag hoppas också att den nye ärkebiskopen vågar peka på det orimliga i att vi har en kyrka som fortfarande är höggradigt politiserad. Det håller inte att nomineringar på alla nivåer i vår kyrka görs av grupperingar som antingen är direkt knutna, eller associerade, till ett politiskt parti. Det är ofrånkomligt att den politiska organisationen präglar de ställningstaganden som ska tas och beslut som ska fattas.

I våra biskopsval fokuserar vi gärna på de olika kandidaternas förmågor. Vi letar kompetens. Det är klart att vi ska göra det. Men jag saknar en dimension: Vi behöver i ännu högre grad ställa frågan om vad som bultar i kandidatens hjärta, var han eller hon har sin största kärlek. Mer ställa frågan – “vem är du?” än “vad kan du?”.

En mycket viktig egenskap hos en ärkebiskop, ja hos varje biskop, är gåvan att vara en biskop för många. I vår kyrka har vi ett antal teologiska traditioner och fromhetstraditioner. En egenskap som jag är övertygad om att en ärkebiskop behöver, är just detta att kunna vara en ärkebiskop för många. Att han eller hon genom sitt sätt att vara kan bidra till att det i vår kyrka finns rum för många traditioner sida vid sida.

I kyrkans val av biskopar och ärkebiskop saknar jag påbjudna perioder i bön. Tänk om vi kunde ha en ordning av påbjuden och ordnad bön i våra församlingar, inför varje biskopsval, under åtminstone två veckor, då vi tillsammans söker Guds vilja och inte så mycket vår egen.

Våra egna tankar kan få impregneras, förädlas och antingen bekräftas eller förändras av Guds Ande. Detta behöver påbjudas och styras upp. Annars tar vår lathet över. Kanske ser Herren något helt annan än vi gör? Kanske har han något i beredskap som vi inte ser?

Gud välsigne alla er som nu ska välja ärkebiskop, och Gud välsigne den nye ärkebiskopen!

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig