Debatt

Väckelsens lokala hinder kan vara gamla obekända synder

Replik. Väckelse verkar ha lättare att återkomma på de platser där den tidigare uppstått, skriver Per-Eive Berndtsson.

Guds Ande bekänner sig till dem som vill ena Kristi sargade kropp, skriver Per-Eive Berndtsson.

I artikeln Är väckelsekampanjer ett problem eller en gåva? jämför Arne Olsson hur evangelisationssatsningen Det finns hopp förberetts och landat på två lokala platser. Ett av kriterierna i valet av plats för en kampanj har varit att den bör förläggas till en klassisk väckelsebygd. Där finns det i allmänhet också många olika kyrkor och församlingar.

Med hänvisning till Jesu förbön (i Joh 17:21) pekar Olsson på att “människors lokala upplevelse av församlingens trovärdighet som bärare av försoning” avgör den lokala responsen. Olsson visar på att kampanjen fick ett mycket större andligt gensvar där det funnits en genuin enighet bland Guds folk, än där kampanjen inte hade en bred ekumenisk enighet som bas. Utan att vidare koppla till de specifika kampanjerna vill jag stryka under hans slutsats och peka på en allmän grund för mission och väckelse.

Under skrivandet av boken Kraftfulla rötter som ger hopp, som beskriver likheten mellan förhistorian till den svenska folkväckelsen och vår tid, kunde jag dra några slutsatser: att några få personer hade en oerhört stor betydelse för väckelsen, att deras budskap var snarlikt, att Guds folks böner hade en stor betydelse för väckelsen samt att väckelsen verkade ha lättare att återkomma på de platser där den tidigare uppstått.

Guds Ande bekänner sig till dem som vill ena Kristi sargade kropp.

—  Per-Eive Berndtsson

I Gamla testamentet berättas att Isak grävde upp de brunnar som hans far Abraham hade grävt, men som hans fiender hade öst igen. Jag tror att det är en allegorisk bild som beskriver Guds andliga flöden. Väckelsens lokala hinder kan vara gamla obekända synder – inte minst högmod, oenighet och splittring bland kristna – som präglat det andliga klimatet ända in i nutid.

Nehemja identifierade sig med gudsfolkets synder och bekände dessa inför himmelens Gud, samtidigt som han bad för staden Jerusalem och dess invånare. Nehemja, liksom Abraham, Moses, Daniel och Jeremia, liknar gammaltestamentliga präster, eller lika Kristus själv, när de blev en medlare som “ställde sig i gapet” inför en helig Gud och bad om förlåtelse för sin stad och sitt folk. Guds folk och dess ledares vardagsliv och endräktiga bön, är själva basen för ett andligt genombrott på en ort eller i en kultur.

Att “leva” ekumenik tar tid och kraft och är inte alltid helt enkelt när man företräder församlingar med skiftande historia, kyrkosyn, bibelsyn etcetera. Men Guds Ande bekänner sig till dem som vill ena Kristi sargade kropp (se Ps 133, Joh 17:21, Luk 11:23, Rom 12:18).

Förutom att leva ekumenik bör kristna ledare på en lokal ort, efter gjorda historiska efterforskningar utifrån en ekumenisk bas, samlas tillsammans för att be för sin bygd. Genom att be och bekänna de synder som en gång täppte igen väckelsens källor, samt att be att Herren ska ta bort det “syndagrus” som hindrat Guds källflöden att vara tillgängliga för generationerna efter väckelsen, skapas en biblisk bas för Guds skeende på en ort.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig