Debatt

Alkoholen har fått alldeles för många ledare på fall

Det ledare säger och gör formar attityder och livsstil. För den som har ett ledaruppdrag finns all anledning att ta sin egen sårbarhet på allvar, skriver fem ledare i LP-verksamheten.

Alkoholen finns ofta med i bilden när ledare i kristna sammanhang kraschar. Att alkohol är en bidragande orsak till att det går över styr är aldrig en ursäkt. Men det verkar vara så att omdömet och ansvaret flyger sin kos när den första klunken glider ner genom strupen.

“Alkoholen har inte varit min vän” säger Brian Houston, Hillsong, som en del av förklaringen till att hans beteende inte varit okej. Tragedin är personlig men mer än så. Familjen, de som sett upp till och önskat följa sin ledare och inte minst de som är svaga i tron och nya i gemenskapen, drabbas också.

Vi vill inte på något sätt lägga ytterligare sten på bördan. Det vi vill peka på är att alkoholen definitivt inte är en vän. Inte för någon och i synnerhet inte för den som har en ledaruppgift i Guds rike. Houston är en i raden av alldeles för många som slagits ut och där alkoholen visat sitt rätta ansikte. Vad kan vi göra för att hjälpa varandra så att det inte ska bli fler?

I LP-verksamheten har det alltid varit viktigt att prata om församlingar som självklart alkoholfria miljöer. Med kärlek och värme önskar vi leda medmänniskor in i kyrkans gemenskap och det nya sociala sammanhanget som är så vackert. Omsorg och vishet med tanke på den som sliter med beroendeproblematik är grundläggande. Sårbarheten gör att det kan handla om medmänniskors fysiska och andliga överlevnad.

Gud söker människor som har det besvärligt. Människor som har det besvärligt söker Gud.

—  Debattörerna

Kristen gemenskap bygger på barmhärtighet. När ledare, och andra, dricker blir det obehagligt och exkluderande för den som beslutat sig för att avstå alkohol. Känslan av att vara den svaga eller pinsamma och duktiga “nykteristen” innebär utanförskap eller i värsta fall anpassning och återfall.

De flesta anser förmodligen att det är självklart att det inte förekommer alkohol i kyrkans lokaler eller i samband med samlingar som arrangeras av församlingen. Däremot verkar det ofta accepterat att beslut tas på kyrktrappan om att ta en sväng förbi systemet eller att ses och ta ett glas. Som om församling och kristen gemenskap är något som man kliver in i och ut ur. Tankesättet bygger på individens rätt att fatta egna och självständiga beslut utan att sätta sin nästa och ett större vi i första hand.

Vi i kyrkorna vill med rätta framstå som socialt ansvarstagande för, och inneslutande av, de mest utsatta. När vi presenterar oss betonar vi det sociala engagemanget. Att framstå som – och i praktiken vara – en öppen famn för den utsatta medmänniskan är önskvärt.

Det ställer krav på oss. Orden behöver följas av praktisk handling. Ledarnas ansvar hamnar i fokus. Det ledarna säger och gör formar attityder och livsstil. Vi hör, alldeles för ofta, berättelserna om att den kristna gemenskapen blivit otrygg och människor drabbats av ledares brist på omdöme och ansvar.

Vi upplever att många nu rör sig mot Jesus, den kristna tron och församlingen. Det är ett tecken i tiden att vi i kyrkornas sociala arbete ser en större längtan och ödmjukhet inför de stora livsfrågorna. Samtalen har blivit djupare. Att läsa Bibeln och be efterfrågas mer än tidigare. Krig och konsekvenser av pandemin väcker de existentiella frågorna till liv. Oron och känslan av brist på kontroll leder till andligt uppvaknande.

Väckelsehistorien visar att det är de som lever i samhällets utkanter som kommer till tro i störst utsträckning. Gud söker människor som har det besvärligt. Människor som har det besvärligt söker Gud.

Både Guds ord och vår egen ambition att möta dessa människors behov ställer oss inför utmaningar. Hur skapar vi en trygg miljö? Hur lever vi så att vi kan forma lärjungar utifrån både ord och handling? Vad innebär ett ökat socialt engagemang för den personliga livsstilen? I vilken utsträckning är individualism och ansvarstagande i konflikt?

För den som har ett ledaruppdrag finns all anledning att ta sin egen sårbarhet på allvar. Om du som ledare känner igen dig själv i något av de exempel som vi nämner här är det dags att göra något åt situationen.

  • Om påfrestningar, besvärliga människor, jobbiga omständigheter och stora krav blir ursäkter för att varva ner med ett glas.
  • Om alkoholen blir din flykt från ensamhet och tristess.
  • Om alkoholen ses som guldkant på tillvaron.
  • Om suget blir övermäktigt och alkoholen kommer fram titt som tätt.

Att likt Houston ta beslutet att förpassa alkoholen till det förflutna kan kräva att man söker hjälp och stöd. Det är det värt. Nej tack till alkohol är för ledarens eget bästa. Det beslutet ger också familj, församling och medmänniskor trygghet och tillit. Barn, unga och de som varit i ett beroende är känsliga för personlighetsförändringen hos den de litar på när den personen väljer att dricka. Det går snabbt och är något som den som dricker ofta inte uppfattar.

När någon väljer alkoholen som sin vän är risken stor att de goda vännerna drar. Alkoholen är inte en kul kompis. Den är en grym herre. För vår egen skull, men framför allt för våra medmänniskors skull, säger vi nej tack till alkohol.

“Vår karaktär kan förädlas. Vårt beteende kan förändras. Vår begåvning kan odlas. Vi är fria att vara annorlunda” (Jeeves, Berry, Atkinson & Stott i Free to be Different).

Fler artiklar för dig