Debatt

Förmedlar vi bilden av en ond eller god Gud till våra barn?

Replik. Motsättningen mellan det skapade och det andliga, kyrka och samhälle, Gud och skapelse, tro och förnuft är det grundläggande problemet i berättelserna om barn som farit illa i kyrkan, skriver Christoffer Skogholt.

Sixtinska kapellet skapelsen.

Under de senaste åren har ett antal berättelser hörts, från människor som på olika sätt farit illa och blivit brända i kyrkliga sammanhang. Dessa berättelser – som troligen ger röst även åt många andras erfarenheter – bör leda till självreflektion i kristenheten om kyrkan ska lära sig något. Som jag ser det initierar Olof Edsinger därför ett viktigt samtal med sin artikel i Dagen den 10 juni, men jag anser att analysen behöver fördjupas.

En hjälp för tanken att närma sig dessa frågor kan man få genom en till synes tråkig metafor: distinktionen mellan strategi – som står för övergripande vision och mål – och taktik – som avser konkreta steg för att nå målet. Jag menar att Edsingers artikel är en form av självreflektion som rör sig på “taktikplanet” medan jag tror att den djupare lärdomen här hör hemma på “strategiplanet”.

Om Edsinger vill peka ut en klokare taktik i relation till barn och unga, så menar jag att problemet ligger i själva ramverket och visionen för tron som Johan Heltne, Sebastian Järpehag och andra mötte. Detta paradigm, som jag själv och många med mig också i högre eller lägre grad känner igen, kännetecknas av en stark motsättning mellan Gud och skapelsen, tron och förnuftet, mänskligt kulturskapande och det heliga.

I grunden handlar det om följande fråga: Vilken vision av relationen mellan Gud och skapelsen, kyrkan och samhället är det vi odlar och förmedlar i våra sammanhang?

Den amerikanske teologen David Tracy (född 1939) analyserar olika teologiska traditioner som uttryck för vad han kallar för olika ramverk eller föreställningsvärldar (imaginations) där den djupaste skillnaden mellan dessa är hur de föreställer sig Guds relation till och närvaro i världen. Tracy kallar dem för analoga respektive dialektiska föreställningsvärldar.

I den analoga föreställningsvärlden är skapelsen i grunden god och Gud är närvarande i allt sant, gott och skönt i världen. “God lurks everywhere” (ungefär: Gud döljer sig överallt) som den katolske sociologen Andrew Greeley sammanfattar den analoga visionen. Det analoga sättet att tänka innebär inte att man reducerar Gud till skapelsen men att det finns en affinitet, resonans och komplementaritet mellan Gud och skapelsen. Det är en del-helhetsrelation snarare än ett antingen–eller.

I det dialektiska sättet att tänka betonas världens fallenhet väldigt starkt och Gud är i grunden frånvarande från världen och nästan bara närvarande i episoder av speciella uppenbarelser. I detta paradigm förstås inte relationen mellan Gud och världen, tro och förnuft i termer av affinitet, resonans och komplementaritet utan mer i motsatser och spänningar.

Många av de berättelser vi har hört de senaste åren vittnar om just en sådan dikotom förståelse av relationen mellan Gud och världen, kyrkan och samhället, tron och förnuftet. I extremfallen skapar detta en mylla för en sådan andlighet som vi såg i Knutby.

När Åsa Waldau försökte övertyga Peter Gembäck om att hon var Kristi brud sa hon, enligt vad som framkom i Knutby-dokumentären, att det var just för att det var så absurt som det var ett tecken på att detta var en autentisk Guds uppenbarelse. “Problemet med dig, Peter”, sa hon vidare, “är att du tänker för mycket.” Det andliga och det förnuftiga, det naturliga och det övernaturliga, har här en dialektisk relation.

I kontrast till detta vill jag lyfta fram det medeltida mottot som sammanfattar det analoga sättet att tänka: “Nåden bygger på naturen och fullkomnar den, men förstör den inte.” Trons perspektiv på världen tar hänsyn till och bygger på det som förnuftet säger eller det som mänsklig kreativitet genererar, men sätter in det i en större ram.

Detta relaterar till frågan om barn- och ungdomsarbete på följande sätt: Förmedlar vi till våra unga framför allt att de måste ta avstånd ifrån och hålla sig borta från en massa saker, eller förmedlar vi framför allt att världen är Guds goda skapelse och att detta att bli troende i första hand att är öppna sig för Guds större värld, där det goda i skapelsen får en ännu djupare mening och signifikans? Och där dess mörka sidor kan försonas och så småningom helas?

I det senaste numret av Pilgrim (nr 2/2022) finns en intressant recension där recensenten, Liza L Lundquist, återger hur hon under ett antal år fått bearbeta den spiritualitet hon formats i som ung, där det bestående intrycket var “idén att det mänskliga i mig och min verklighet i grunden är ond”.

Det är denna dualism, denna motsättning, mellan Gud och skapelsen, som är det grundläggande problemet i de berättelser vi har hört från Järpehag, Heltne och andra.

Sabbaten respektive nattvarden skulle kanske kunna vara material för en alternativ modell. Hållningen i sabbaten tycks vara att ta emot och fira skapelsen i relation till Skaparen. I nattvarden tar vi både emot och lyfter upp “gåvor av jordens frukt och människors arbete” till Gud. Vår grundläggande hållning ska inte vara att ta avstånd, utan att ta emot och lyfta upp.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig