Debatt

Polyamori reducerar kärleken till mänskliga begär

Nu lyfts nätverk av sexuella relationer fram som ett fruktbart och rent av befriande ideal för mänskligt samliv. Finns det då ingenting i Kyrkan som världen har att lära av, snarare än vice versa? skriver Johan Eddebo.

En debatt har i dagarna blommat upp i Kyrkans tidning efter en debattartikel som kommenterade Svenska kyrkan i Malmös initiativ att bjuda in till ett öppet samtal angående “polyamori”. Att frågan diskuteras går inte att invända mot.

Det som däremot väcker frågor är hur artikeln, och flera påföljande repliker och kommentarer, i väldigt starka ordalag förespråkar att kyrkan omfamnar och lyfter fram nätverk av sexuella relationer som ett fruktbart och rent av befriande ideal för mänskligt samliv.

Texten är därför egentligen något av ett öppet mål. Den ger uttryck för en så radikalt sekulariserad teologisk reflektion att texten faktiskt är svår att skilja från parodier på urvattnad kristen tradition. Kärleken likställs med och reduceras till mänskliga begär, vilka sedan gudomliggörs genom att upphöjas till en bokstavlig beskrivning av den heliga treenighetens innersta mysterium.

“Flersamheten” hålls nu fram som det nya, det progressiva, ja rent av som nästa steg i utvecklingen av människans självförståelse och som en relationsmässig symbol för gudsgemenskapen. Flersamheten antyds ge oss en bild av den gudomliga kärleken som är långt överlägsen vad den tråkiga, stela och förkvävande (heteronormativa) tvåsamheten kan erbjuda. Denna tvåsamhet som i sin teologiska inramning på något besynnerligt vis också får bära skulden för den moderna sekulariserade tankefigur där romantisk kärlek ersätter helgelsen – alltså gör oss fullkomliga och hela.

Men det är knappast Paulus eller kyrkans tradition som gör misstaget att upphöja köttets begär och den sexuella samvaron till det högsta goda.

Nej, ryktet om Svenska kyrkans vänstervridning visar sig vara betydligt överdrivet när representanter så uttryckligt vill låta en konsumtionslogik färga av sig på äktenskaps- och relationssynen.

—  Johan Eddebo

Den amerikanske dokumentärfilmaren Louis Theroux tankeväckande reportage om polyamori (2018) återkommer gång på gång just till deltagarnas otillfredsställda sökande efter den relation eller person som kan “fullkomna” dem. En strävan som inramas med ett språk som påminner om väckelseteologi men som tycks mynna ut i ett slags relationellt klassamhälle där köttmarknadens utställningschampions får dominera, obegränsade av normsystem och institutioner. Medan andra stöts bort.

Och konstigt nog verkar ingen av dem som porträtteras vara särskilt lycklig.

Nej, ryktet om Svenska kyrkans vänstervridning visar sig vara betydligt överdrivet när representanter så uttryckligt vill låta en konsumtionslogik färga av sig på äktenskaps- och relationssynen. Man lyfter till och med fram detta som teologiskt fruktbart att kyrkans betonande av livslång trofasthet ifrågasätts, och det hålls fram som “befriande” att en personligt skräddarsydd förståelse av troheten tillåts utforskas.

Vad är trohet för dig? Vad är trohet för mig? Det finns så många spännande alternativ på marknaden. Queerteologen Lina Landströms replik i Kyrkans tidning förordar en än mer radikal inkludering av människor som befinner sig i “polyamorösa” nätverk av sexuella relationer, en inkludering som alltså vill gå mot en positiv acceptans av dessa livsval snarare än det negativt tolererande “trots att”. Och hennes argument går i sammanhanget inte att ifrågasätta – det finns ingen rimlighet i att avvisa en del av kyrkans sexualetik (heteronormen) och godtyckligt hålla fast vid en annan (tvåsamheten). Och det som inte längre kallas ont kan vi förstås inte rättvist fördöma.

Men sanningen är att jag är så fruktansvärt trött på det här. Tror vi alls på Jesus Kristus? Att han är Gud? Tror vi att Kyrkan genom helige Ande förvaltar och förmedlar vad som en gång för alla uppenbarats genom honom?

Och finns det då ingenting i Kyrkan som världen har att lära av, snarare än vice versa? Är hon bara ett kärl som ska tömmas på innehåll och fyllas med världens bländverk och trender?

Om vi börjar relativisera uppenbarelsens radikala anspråk kommer teologin till sist att tappa förmågan att skilja mellan Gud och världen. Kristi förkunnelse och kyrkans tradition ersätts med våra egna preferenser. Om vi gör oss själva till källan för kunskapen om Gud och det rättfärdiga livet har vi till sist projicerat så mycket nonsens, till sist målat av så mycket av vår fallna natur på gudsbilden, att den faktiskt blir till en avgud.

Och det här är frukterna.

Vi får motsägelsefulla idéer om en Gud i förändring. Om en moral utan absoluta anspråk. Om en inomvärldslig frälsningslära där kristendomens radikala hopp om pånyttfödelse reduceras till att skapelsen oavbrutet utvecklas mot en begränsad fulländning. Den levande sanning Kyrkan upprättats för att förvalta och förkunna ersätts bit för bit med ett dött ting i tiden, och hennes ursprungliga lära förvanskas.

“Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig”, säger Jesus. Det är här den sanna friheten ligger. I att gå bortom oss själva, bortom vår inkrökthet och våra missriktade och ofruktbara begär, och låta Gud fylla oss med en mening långt större än vi någonsin kan förstå med alla våra begränsningar och all vår ofullkomlighet.

Kosta vad det kosta vill.

Fler artiklar för dig