Skildra ärligt både gott och ont i tillvaron

I min artikel Vi får aldrig fatta besluten åt våra barn om att tro på Gud delade jag ett antal tankar som jag har burit på med anledning av vårens debatt om barn som farit illa i religiösa miljöer. Min huvudpoäng var att vi som ledare och föräldrar behöver hedra det fria valet och presentera våra övertygelser på ett sätt som gör det möjligt att säga både ja och nej till evangeliet. Jag skrev även om att vara lyhörd för var de barn och unga vi möter befinner sig på i sin egen trosresa och att inte lansera teman i vår trosförmedling som de ännu inte är redo att hantera.

På denna text har Christoffer Skogholt replikerat med en artikel där han menar att det grundläggande problemet bakom de aktuella vittnesbörden är något annat och djupare, nämligen “en stark motsättning mellan Gud och skapelsen, tron och förnuftet, mänskligt kulturskapande och det heliga”.

Jag tror jag och Skogholt är överens om att det ena inte behöver utesluta det andra, men jag vill gärna reflektera vidare utifrån hans inspel i samtalet. Delar av det han skriver var jag faktiskt inne på redan i min egen text, när jag skrev om vikten av att formulera logiskt godtagbara skäl för våra övertygelser – att inte bara förklara “vad som är rätt” utan också “varför det är rätt”.

Å andra sidan möter vi i Bibeln återkommande varningar för att anpassa oss “efter denna världen”.

—  Olof Edsinger

I andra sammanhang har jag lyft fram en modell från den norske teologen Erling Birkedal, som talar om hur tron får sin näring utifrån tre specifika dimensioner: den kognitiva, den emotionella och den sociala. Ju fler av dessa som engageras, desto stabilare blir vår kristna tro. Och omvänt: ju mer ensidiga vi är i vår trosförmedling – så att fokus enbart hamnar på vårt intellekt, våra känslor eller vår kristna gemenskap – desto större risk är det att vi i längden tappar tron.

Nu uppfattar jag inte Skogholts artikel primärt som ett försvar för kristen apologetik, eller ens för en balans i vilka dimensioner som vår tro hämtar sin näring ur. I stället uppfattar jag att han kritiserar väckelserörelsens ofta svartvita världsbild, dels kopplat till vad man förr skulle ha kallat för syndakataloger, dels till en betoning av kontrasten mellan “Gud och världen, kyrkan och samhället, tron och förnuftet”. Men här menar jag samtidigt att det blir komplicerat.

[ Christoffer Skogholt: Förmedlar vi bilden av en ond eller god Gud till våra barn? ]

Å ena sidan håller jag helt med om att det finns mycket i det allmänmänskliga som vi som troende har skäl att bejaka, att vi som kyrka bör vara samhällstillvända snarare än samhällsfrånvända och att vår tro har en intellektuell sida.

Å andra sidan möter vi i Bibeln återkommande varningar för att anpassa oss “efter denna världen” och för att ha “så mycket omsorg om det jordiska att begären väcks” (Romarbrevet 12:2; 13:14).

[ Judit, 17, vill prata om tro även när det är jobbigt ]

Sann andlig mognad tycks helt enkelt inte bara handla om att välja mellan det “analoga” respektive “dialektiska” paradigmet (Skogholt). Snarare handlar det om att samtidigt kunna hålla flera perspektiv på tillvaron i huvudet:

• Människan är skapad av Gud, men hon är också fallen. Således kan förnuftet leda oss närmare Gud, medan delar av evangeliet är en dårskap för det oomvända sinnet (se Första Korinthierbrevet 1:18–31).
• Som kristna ska vi “söka den stads bästa” som vi är satta att leva i, men vi är också medborgare i ett annat rike, med en annan Herre och med en delvis annan uppsättning värderingar.
• Pengar, sex och makt är goda tjänare – men de är mycket dåliga herrar. Och så vidare.

Kontentan av detta är att jag håller med Skogholt om hans grundläggande analys: Vårens berättelser av unga som farit illa i religiösa miljöer kommer ofta – om än inte alltid – från sammanhang som uppvisat en oroväckande slagsida i sin förkunnelse och i sin världsbild, och som därför gett en orimligt snäv och/eller mörk bild av världen vi lever i.

[ Fredrik Wenell: Var inte alltför tvärsäker om helvetesdomen ]

Lösningen på detta är dock inte att parkera i det andra diket där skapelsen, förnuftet och det mänskliga kulturskapandet ses som oproblematiska. Vi lever trots allt i en fallen värld, det finns vetenskapliga teorier som präglas mer av sin metodologiska ateism än av gedigen grundforskning och det finns moraliska problem med betydande delar av den livsstil och det budskap som vår tids musiker, filmskapare och konstnärer förmedlar.

Och då är vi faktiskt tillbaka i min ursprungliga artikel. Hur kan vi på bästa sätt förmedla denna tudelade vision av vår värld till en ny generation? Rimligen genom att öppet och ärligt skildra både det goda och det onda i tillvaron. Att peka på hur Herren från början ville att allt skapat skulle förhärliga honom, och att vi därför inte ska ta avstånd vare sig från skapelsen, förnuftet eller kulturskapandet. Men att alla dessa saker också är bedrägliga, för när de ställs i ondskans, högmodets eller gudsförnekelsens tjänst, perverteras de och omvandlas till avgudar – som i förlängningen riskerar att föra oss bort ifrån Herren.

Ytterst sett är det bara Ordet och Anden som kan ge den överbevisning som krävs för att detta budskap ska kunna ta form i våra liv. Och vi ska akta oss för att diktera hur den helige Ande ska gå till väga i detta. Valet från vår sida måste, som sagt, vara frivilligt. Det kan dessutom variera beroende på vår personliga kallelse.