Debatt

Vad gör missionärer för ukrainare och ryssar?

Jag är förundrad över att vi inte nu när det helt uppenbart dör så många människor försöker rädda så många som möjligt. Var är missionärerna som mot alla odds bara måste resa ut för att hjälpa? skriver Henric Johansson.

Att vara missionär och evangelist handlade om så mycket om allt annat än en missionskallelse från Gud, skriver Henric Johansson.

Utanför det lilla kapellet i Västernärke vinkade vi adjö till våra två unga missionärer. De skulle resa till Nepal och missionera. Jag stod som liten och skrapade med foten i gruset med knuten näve i fickan. En dag skulle jag också visa alla att jag kunde missionera. Min morfar och morbror flög i ett litet propellerplan tillsammans med en god pilot till Afrika och besökte missionsstationer. Vi skänkte pengar till barnen i Etiopien. På Torp sändes det ut både appeller och missionärer.

Jag gjorde själv mina egna tappra försök till att bli både missionär och evangelist. Men jag gav upp efter en tid med det mesta som hade med kyrkan att göra. Det blev för komplicerat och handlade så mycket om allt annat än en missionskallelse från Gud. Jag blev en gedigen avfälling.

Nu är jag redo igen. Denna gången från en helt annan vinkel.

Nu pågår ett krig i Europa som vi kristna är obehagligt tysta om. Vi borde alla ligga på våra knän eller sitta i “tyst retreat-fokus” någonstans i alla våra kyrkor och hem. Åtminstone borde det vara full planering hur vi kunde visa Guds kärlek på ett praktiskt sätt. Inte bara hur vi kan ta emot flyktingar och skänka pengar till hjälpsändningar.

Det hade varit så fint med en församling eller personer som kunde vara med i bön och backa upp. Men det är inte verkligheten.

—  Henric Johansson

Vad gör vi med de vänner som flyr kriget eller med dem som väljer att stanna kvar i Ukraina? Det är över 80 procents arbetslöshet i Ukraina just nu. Många sitter med en enorm praktisk arbetskapacitet, andra med en smarthet och utbildning som slår det mesta. Vad de gör? De krigar, flyr och försöker överleva.

Det pågår ett krig. Jag är förundrad över att vi inte nu när det helt uppenbart dör så många människor försöker rädda så många som möjligt. Både från den fysiska döden och den andliga. Varför verkar vi så handlingsförlamade att svensk inrikespolitik är viktigare? Var är missionärerna som mot alla odds bara måste resa ut för att hjälpa? Kan vi inte ta i ormarna och skorpionerna och våga tro att han som håller hela världen i sin hand är med oss?

Jag är i dag konstnär och samtalsterapeut i en norsk kommun. Men jag bor också i Daugavpils i Lettland tillsammans med min fru. Vi har ett galleri och en ateljé där som vi öppnat upp för de ukrainare som flyr över till Baltikum. Det är en stad med 80 procent ryssar och resten en mix av det mesta från den delen av Europa.

Vi vill expandera och hjälpa fler. Vi vill till Georgien och ta vara på ryssar som flyr sitt eget land. Vi har många planer och idéer, men – vi är inga missionärer. Vi är vanligt folk som driver på med egen firma och kommunalt jobb. Vi är enkla och inte speciellt kompatibla med en modern frikyrka.

Så därför frågar jag: var är alla missionärer? Vi kan hjälpa till med kontakter och smarta lösningar. Vi gör vårt för att ta vara på så många som möjligt. Vi har tagit emot datasmarta unga vuxna som kan starta eget företag i Lettland. Vi har hjälpt manikyrister och hårfrisörer att kunna klippa. Vi har målat och hjälpt barn och vuxna att uttrycka sig med konst. Vi har rest till grannlandet Georgien och byn Mestia två veckor för att finna en bas där vi kan hålla kurser i kommunikation och värderingar över gränser, genom vårt nya projekt Value school international. Men vi är inga missionärer.

Jag ropar som en sten i öknen: Har du ett kall från Gud? Gör något med det. Det är ett krig som pågår nu.

Jag önskar jag kunde göra mer. Det hade varit så fint med en församling eller personer som kunde vara med i bön och backa upp. Men det är inte verkligheten. Stenarna ska ropa: Var är missionärerna?

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig