Hög tid för nationellt samråd för barns rätt till kristen tro

Om vi får leva till år 2050 och ser tillbaka på vår tid och vår generation, vad kommer vi då att önska att vi hade gjort annorlunda i dag? Hur vårt samhälle och Sveriges kristenhet ser ut år 2050 har vi inte en susning om, det beror på så många faktorer. Men det vi vet är att “det vi sår i dag får vi skörda i morgon”. Och om vi inte planterar en planta i år, kan vi inte räkna med ett träd om 28 år.

När jag lämnar in vill jag kunna se tillbaka på mitt liv och se mina barnbarn i ögonen och säga att jag gjorde vad jag kunde både för klimatet och för att den kommande generationen skulle få förutsättningar att växa upp i ett samhälle präglat av kristna värderingar och i hem som respekterar barnets självklara rätt till mogen tro. Ett samhälle i vilket skolan är en trygg plats där barn får mogna i kritiskt tänkande och där församlingar med Jesus som föredöme – inte bara på papperet – har ett barnperspektiv måndag till söndag.

Antje Jackelén har i sekulära medier lyft fram barns rätt till andlig utveckling utifrån den numera lagintegrerade barnkonventionen. Heder åt avgående ärkebiskopen för att hon börjat denna kamp!

Nu är min önskan att blivande ärkebiskop Martin Modéus tar nästa steg och bjuder in till nationellt ekumeniskt samråd för att vi på alla nivåer och utifrån alla vinklar ska söka kunskap och verka för metastudier om vad barn och ungdomar söker och behöver, och på vilket sätt församlingar, förlag och organisationer på olika sätt kan tillmötesgå detta.

Vi som troende behöver grundligt arbeta med frågan hur alla barn i Sverige, oavsett ort och föräldrars livsåskådning, ska få frihet att söka, utöva, inspireras av – och bryta med – en kristen livsgrund.

—  Carl-Henrik Karlsson

Det saknas inte engagemang, initiativ, material, litteratur, filmer eller konferenser. Men vi saknar en nationell visionär samordning för vad vi – i all vår olikhet och utifrån forskning – kan verka för.

Incitamentet är tvåfaldigt och bör rimligen ligga nära alla som i sin verksamhet riktar sig till familj och barn.

1. Att vi tagit emot något livsavgörande som vi önskar ge till våra barn.
2. Att det ska bli en återväxt i det egna sammanhanget.

Alltså ett altruistiskt och ett egoistiskt incitament. Vi vill alla drivas av det förstnämnda, men vi kan också elda på för det sistnämnda, för även det kan i slutändan bli positivt för barnen.

[ Malin Aronsson: Varken sockervadd eller apologetik i vår söndagsskola ]

Jag frågar återigen – vad ser vi, när vi år 2050 ser i backspegeln? Vad gjorde vi för att ge kommande generation förutsättningar för en kristen livsgrund? Kommer vi le när vi ser oss i spegeln?

Det är inte vår sak att plantera en kristen livsgrund i nästa generation – det är något vi får ge utrymme till den helige Ande att verka fram. Vi ska låta Gud göra det som ligger på Guds bord. Men det Gud har lagt på vårt bord ska vi inte sitta och titta på, med armarna i kors. Vi får lägga nästa generation i Guds händer – kanske är det det största vi kan göra. Men det Gud lagt i våra händer förväntar sig Gud att vi gör.

Barn – liksom vuxna – behöver sammanhang och rötter. Sverige har, så länge Sverige funnits som stabil statsbildning, varit präglad av den kristna kultursfären, kristna värderingar och ett kristet tankesätt. Det luckras upp i dag men hör onekligen till våra rötter och vårt kulturarv.

Detta kan förstärkas för att odla en tydligare svensk sammanhållning och identitet, och ändå ge rum för den kulturella och religiösa mångfald vi har. Dans runt midsommarstång och luciatåg är två riter som samlar och ger oss tradition och identitet. Men vi behöver även förstärka kristna värderingar och tankesätt och tala om vilka rötter de har och vilka berättelser de fötts ur – samtidigt som vi bejakar mångfald och mångkultur.

[ Teolog: Andedöpta hjärnor kan svara på ungas tvivel ]

Som kristna behöver vi tydligt klargöra en rationell hållning till frågan om barns rätt till tro. Opinionsbildning sker kanske inte främst på debattsidor, utan i mängder av vardagssamtal. Många i vårt samhälle menar att exempelvis omskärelse (av förhud), dop eller välsignelse av barn är andliga övergrepp. Det är lätt att dras med i denna tankegång, men vi behöver tala mycket mer om att det lika väl går att tänka tvärtom. Inte att det ena är mer rationellt än det andra, men att det finns (minst) två alternativa rationella sätt att tänka i denna fråga.

En annan aktuell fråga handlar om konfessionella skolor. Men den absoluta majoriteten av barn i Sverige har inte friheten att välja om de vill gå i en kristen skola eller ej. Denna valfrihet är endast för ett mycket litet fåtal. Därför behöver vi som troende grundligt arbeta med frågan hur alla barn i Sverige, oavsett ort och föräldrars livsåskådning, ska få frihet att söka, utöva, inspireras av – och bryta med – en kristen livsgrund.

Frågan om vad vi år 2050 önskar att vi gjorde nu är kanske ändå inte så viktig. Den stora frågan är vad nästa generation önskar att vi gjorde år 2022. Kommer de om 28 år att tacka för att vi inte omskar, döpte och välsignade? Eller kommer de att säga att det var ett övergrepp att vi inte gjorde allt för att de redan som barn skulle få chansen att välja att leva i den stora berättelsens rika värld?

Det går alltid att som enskild och som generation välja att senare i livet växla in på den kristna vägen. Men lika väl som vissa saker inte kan bli ogjorda, kan vi senare i livet inte få det ogjorda gjort medan vi var barn.

[ Studie: Kristna föräldrar i Sverige betyder mindre för tron ]