Debatt

KD:s dna-aktivism hugger i sten både i princip och i praktik

Vill vi ha tillgång till allas dna är lösningen ett forensiskt register som inkluderar alla och som upprättas uteslutande för rättsliga syften - inte att kompromettera sjukvårdens register, skriver Torbjörn Tännsjö.

Dna-register omtalas flitigt i den politiska debatten om brott och straff. Framför allt är det KD som utmärkt sig i frågan. I ett pressmeddelande nyligen skrev man att polis och åklagare ska kunna beslagta dna som sparats i vårdens biobanker för att öka rättsväsendets möjligheter att utreda brott. “Det blir ett väldigt kraftfullt verktyg för polisen”, konstaterar KD:s rättspolitiska talesperson Andreas Carlson.

Till detta kommer att KD vill upprätta ett särskilt register över invandrade, som inte finns i medicinska biobanker, så att också dessa data vid behov han brukas.

Motiven bakom sådana förslag är begripliga. Vi vill väl alla öka säkerheten i hanteringen av frågor om brott och straff. Ändå är förslaget i sin konstruktion helt barockt. Det finns också ett enkelt och bättre alternativ: ett dna-register upprättat för rättsliga syften omfattande samtliga medborgare och boende i vårt land.

Problemen med KD:s förslag ligger i öppen dager. Tanken att öppna de medicinska registren vid polisutredningar är principiellt felaktigt och fullkomligt opraktiskt. Det är principiellt felaktigt då dessa register upprättats med människors samtycke under förutsättningen att de bara ska brukas, under en strikt reglering, för medicinska ändamål.

Om jag alls är beredd att övervaka andra ska jag själv vara beredd att underkasta mig motsvarande övervakning.

—  Torbjörn Tännsjö

Om samhället sviker detta förtroende finns stor risk att medborgarna förlorar förtroende för vården. Ja, i så fall bör medborgarna sluta lita på en vård som svikit sitt löfte gentemot oss patienter! Det är fel att lita på någon som faktiskt är opålitlig. Allt detta utvecklas väl av Frida Park i Dagen den 10/8: Håll tassarna borta från PKU-banken.

Dessutom är det så kallade PKU-registret inte upplagt på ett sätt som medger effektiv sökning. Biobanken är värdelös om man inte har en misstänkt gärningsman, vilket biträdande ansvarig för registret, Lene Sörensen, pedagogiskt beskrivit i Dagens Nyheter.

Redan i dag har vi dna-register över misstänkta brottslingar. Men många som begår brott finns inte med i registret. Enligt rättegångsbalken får nämligen salivprov, i syfte att registrera uppgiften i Polismyndighetens utrednings- eller dna-register, som huvudregel tas på straffmyndig person som skäligen kan misstänkas för ett brott på vilket fängelse kan följa. Salivprov får även tas på “annan” än den som är skäligen misstänkt om syftet är att underlätta identifiering vid utredning av ett brott eller om det är av betydelse för utredningen av brottet. Men prover från målsägare lämnas på frivillig grund.

På grund av denna begränsning blir frestelsen att nyttja olika biobanker upprättade för helt andra syften begriplig. Men om detta både är principiellt förkastligt och fullkomligt opraktiskt, varför inte i stället registrera alla i ett forensiskt register? Är inte detta vad KD borde kräva?

Hederliga och skötsamma medborgare måste hållas utanför en sådan forensisk registrering, har det sagts. Problemet med den hållningen är emellertid uppenbart. Själva tanken om att det finns oförvitliga medborgare, vilkas integritet ska skyddas, och ljusskygga element, som får finna sig i registrering och övervakning, är diskriminerande och skadlig. Det går i själva verket aldrig att upprätta en skarp gräns mellan “pålitliga” medborgare och “tvivelaktiga” sådana.

Vi bör i stället, som en praktisk tumregel, tänka så här: Om jag alls är beredd att övervaka andra ska jag själv vara beredd att underkasta mig motsvarande övervakning. Vill vi ha tillgång till allas dna är lösningen ett forensiskt register som inkluderar alla och som upprättas uteslutande för rättsliga syften - alltså inte som nu ett register som man måste kvalificera sig in i genom att begå allvarliga brott. Därmed behöver inte sjukvårdens register komprometteras.

Behöver vi alls dna-register i brottsbekämpningen? En möjlighet är att av integritetsskäl svara nej på den frågan. Det finns emellertid två goda skäl för att godta sådana. De ökar nämligen rättssäkerheten (minskar risken att någon oskyldig ska dömas) och befordrar rättstryggheten (minskar risken för att vi ska utsättas för brott). Inkluderar registren oss alla, utan diskriminering, kan vi leva med dem i förvissning att inte särskilda grupper till följd av våra fördomar ska pekas ut som särskilt suspekta.

Vi vet för övrigt, om vår mänskliga natur, att de flesta av oss är kapabla att – under särskilda omständigheter – begå grova förbrytelser. Tanken att några är bättre än andra och “pålitliga” bör vi nog släppa. Bättre då att se till så att det är svårt för var och en av oss att opåtalat begå brottsliga handlingar.

KD som utmärkt sig för dna-aktivism hugger alltså i sten både i princip och i praktik – eller fiskar man i grumliga vatten? Partiet utgår emellertid från en rimlig önskan om ökad rättssäkerhet och rättstrygghet. De bör lämna biobankerna i fred. Målet de säger sig sträva mot uppnås bäst om vi alla går med på att finnas med i ett forensiskt dna-register. Både KD:s Ebba Busch och jag bör finnas med där!

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig