Debatt

Ignatiansk bön kan hjälpa mot ensamhet

Reflektionsbönen kan hjälpa oss i relationen med både Gud och människor. Den kan därmed vara ett medel mot eventuella ensamhetskänslor och bidra till gemenskapsbygget, skriver Bengt Svensson.

Sedan en tid påverkar pandemin oss mindre. Vi kan träffas mer som vanligt. Det har varit en glädje att känna in atmosfären i återupprättat kyrkkaffe. Men enbart mer gemenskap och kyrkfika räcker inte, oavsett påtår. Orsaken är att det är två olika saker att vara ensam och att uppleva ensamhet.

Vår kultur har klara drag av individens frihet och oberoende. Med en nordisk tillit till myndigheter och varandra, och möjligheten att själv välja sina vänner, kan det funka bra för många. Andra stressas av en känsla av ensamhet, med allvarliga hälsorisker som följd.

Undersökningar visar att dessa kan vara allvarliga och leda till för tidig död. Det är exempelvis bättre för hälsan att röka än att leva utanför ett socialt sammanhang. Den här artikeln tar inte upp hela ensamhetsutmaningen, men vill peka på värdet av bön, och en speciell typ av bön, som motverkar känslan av ensamhet.

Rent allmänt är ju bön ett samtal med Gud, i tro och tillit. Den som ber, av vilken orsak som helst, upplever ofta Guds närhet och det är gott – inte minst när man känner sig ensam bland människor.

Gislaveds frikyrkoförsamling, där jag var pastor 2009–2019, har en vision om att “bygga gemenskap med hemkänsla och många ansikten”. Det bygget inkluderar omsorg om den enskilda byggstenen. Paulus skriver i början av kapitel 12 av Romarbrevet, enligt tolkningen av The Message: “Ni ska ta allt ni gör i det vanliga vardagslivet – sova, äta, jobba, gå – och bära fram det som offer till Gud”. Det kommer att bidra till en förändring från insidan.

Tacksamhet hade den största positiva påverkan på ensamhetskänslan.

—  Bengt Svensson

När jag läste detta en gång för snart tio år sedan gick tankarna till den ignatianska reflektionsbönen (”examen”). Där gör man en kort återblick på dagen i Guds ljus, 15–20 minuter, som i en personlig dokumentär, med tacksamhet som en viktig del. Vad skulle hända om vi provade den bönen i församlingen? Församlingen nappade på det. Som protestantisk pastor gjorde jag det med den respekt, nyfikenhet, och försiktighet som bekommer den som vandrar i ett kyrkligt gränsland, som det innebär att låna från jesuiternas tradition.

Tjugosex personer testade bönen i en månad. Det är ju en begränsad tid, men den gav ett klart positivt utslag. Genom en uppföljande enkät och ett mindre antal intervjuer av testpersonerna kunde vi se att mycket av återblicken på dagen handlade om relationer. Flera kom att tänka på händelser som påverkat personliga kontakter. Det kunde mynna ut i ett förlåt eller uppklarande av missförstånd. Inte sällan kom tanken att man skulle kontakta någon nästa dag. Detta är exempel på konsekvenser av bönen som både hjälpte till att upprätthålla relationer, hela och förbättra dem.

Men även andra saker kom upp. En av deltagarna reflekterade till exempel över något som kunde ha blivit en allvarlig olycka tidigare samma dag: “Annars hade jag nog inte reflekterat över dagen, vad som hänt … vad som kunde ha hänt – då blir man ju väldigt tacksam.”

Vi såg att just tacksamhet hade den största positiva påverkan på ensamhetskänslan – en tredjedel av ensamhetskänslan kunde härledas till just graden av tacksamhet. Tacksamhet ser per definition bortom sig själv: Den har en tydlig adressat. En deltagare skrev i sin dagbok: “Tack för känslan av glädje och tacksamhet över så mycket! Tack för att jag får ha dig att tacka! Tack för en god dag med min […] och med NN och NN. Tack för att de får lära känna dig bättre och bättre. Tack för samtalet med NN. Tack för att smärtan inte tog överhanden i kväll. Tack!”

Även om underlaget är begränsat och deltagarna i testet var volontärer och inte slumpmässigt utvalda finns det stöd även i andra undersökningar för sambandet mellan tacksamhet och graden av ensamhetskänslor.

När jag reflekterat över det här testet har jag tagit intryck av den skotske filosofen och teologen John Macmurray, som skriver om personer i relation: Ta bort relationerna och både Gud och människa slutar att vara Gud och människa. Inte underligt då att relationen till andra påverkar hur vi mår, och att avsaknaden av den kan medföra allvarliga konsekvenser för både själen och kroppen.

Den här sortens bön kan hjälpa oss i relationen med både Gud och människor och kan därmed vara ett medel mot eventuella ensamhetskänslor och bidra till gemenskapsbygget. Kyrkkaffet kommer att smaka ännu bättre – för fikat är så gott som gemenskapen.

Fler artiklar för dig

Mer i samma ämne

Dagens bibelord

Läs alla platsannonser på Dagen Jobb

Dagens poddar