Debatt

Nu behöver församlingarna prata pengar öppet

Det troliga scenariot är att människors givande kommer att minska i takt med att människors privatekonomiska utrymme krymper, skriver Gustav Frankal.

Vi står inför en krigsvinter, sa statsminister Magdalena Andersson på den uppmärksammade presskonferensen med bland annat riksbankschefen, nu i veckan. Det är såklart en prekär sak att hantera skenande energipriser, skyhög inflation med stigande matpriser och bolåneräntor som följd. Jag är inte avundsjuk på uppgiften, och alla med ansvar är värda våra förböner.

För många församlingars ekonomi kommer det att bli en kännbar tid. Hittills talas det om att sju års reallöneökningar har ätits upp av inflationen. Det troliga scenariot är att människors givande kommer att minska i takt med att människors privatekonomiska utrymme krymper. Detta kommer på sina håll leda till att man behöver minska sina kostnader drastiskt, kanske säga upp personal eller sälja fastigheter om sådana finnes. För redan tynande församlingsgemenskaper kan detta vara dödsstöten.

Det kan tyckas vara ett alarmistiskt scenario, men för många kassörer där ute har det varit en ansträngd situation länge. Jag tror att det skulle behövas ett uppvaknande på ekonomins område som hjälper oss i vår urskiljning.

Om vi är en enda kropp, som Paulus säger, så kommer vi – kanske tydligare än någon gång under de senaste femtio åren – att behöva visa det.

—  Gustav Frankal

I ett välfärdssamhälle som Sverige, där medelklassen utgör den breda majoriteten, har våra församlingar till stor del kommit att spegla den kontext man är en del av. Eftersom de flesta i församlingen har det rätt okej ekonomiskt, eller kanske rent av bra, har det varit möjligt att frikoppla församlingens ekonomi från individens ekonomi och det gemensamma helgelsearbetet. Det har, så att säga, gått runt ändå. De människor i församlingens närhet som varit i behov av särskilt ekonomiskt stöd får i många fall det “under radarn” för övriga församlingsmedlemmar av en diakon eller pastor.

Nu står vi inför ett nytt läge. Det kanske helt plötsligt är så att en inte oansenlig mängd församlingsmedlemmar befinner sig i en situation där församlingen inte varit förut, när man inte har råd med sina bolån och barnen behöver mat.

Självklart kommer politikerna göra sitt för att stötta befolkningen, men vem vet hur det stödet kommer se ut eller när det är på plats?

Därför är det av yttersta vikt att vi i våra församlingar gör något så radikalt att vi börjar prata om pengar med varandra. Om vi är en enda kropp, som Paulus säger, så kommer vi – kanske tydligare än någon gång under de senaste femtio åren – att behöva visa det. Därför kan vi inte vänta och vi kan inte heller vara så stolta att vi låter bli. Det kan vara så att liv står på spel.

Därför kommer här några förslag på vad ni kan göra, både du som individ och ni som församling.

  1. Se över era utgifter. Kapa allt onödigt. Säg upp dyra abonnemang och avtal.
  2. Se till att skapa en buffert för oförutsedda händelser och ökade kostnader för det nödvändiga. Anordna en loppis eller sälj saker på nätet för att få in extra pengar.
  3. Våga lyfta samtalet vid kyrkfikat. Våga be om hjälp om det tryter.
  4. Skapa en ny post i budgeten som är en diakonal pott för att stötta människor som behöver det.
  5. Betrakta dina medmänniskor i församlingen som ditt eget kött och blod. Lider de brist har du ett ansvar att hjälpa. Det kan aldrig vara statens ansvar att hjälpa, det är alltid ditt, mitt och församlingens ansvar.
  6. Prata med varandra om vilka kreativa vägar ni kan gå för att stötta varandra och det samhälle ni är en del av.

Bara så, tillsammans och i öppenhet, kan vi möta de tider som väntar.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig