Det finns i Sverige i dag ett stort och växande problem med smalnande konformitetskorridorer och ett offentligt samtal med allt lägre i tak. Med tacksamhet har vi den senaste tiden tagit del av tre viktiga ledar- och kröniketexter i Dagen som synliggjort och utmanat just detta problem, skrivna av Felicia Ferreira (1/7), Dan Samuelsson (5/9) samt Eva Skog (7/9). Frågorna är oerhört väsentliga att fortsätta lyfta – hela vårt demokratiska samhällsbygge hänger på att vi lyckas vidga utrymmet.
Vi lämnar nu valrörelsen bakom oss och för många inom församlingsvärlden innebär det att det politiska engagemanget läggs på hyllan fram tills nästa valrörelse. Politik tycks av många vi möter i samfunden betraktas som ett onödigt ont. Vi som samtliga kommer ur en baptistisk tradition ser detta förhållningssätt som potentiellt farligt i en värld där vi tillhör en religiös minoritet i världens näst mest sekulariserade land och där toleransen för mångfald och nyanser tycks smalna för varje dag som går.
Som barn av den baptistiska traditionen menar vi oss ha ett historiskt ansvar att inte förlita oss på att våra liberala fri- och rättigheter enbart kan vila på minnen från fornstora dagar. Vi måste likt våra bröder och systrar – som 70 år före den allmänna och lika rösträttens införande – kämpa för att återerövra demokratin för varje ny generation.
Hotet mot den liberala demokratin kommer inte främst att gestaltas i formen av marscherande brunskjortor, historielösa stalinister eller skäggiga islamister. Hoten mot demokratin kommer snarare att smyga sig på oss inifrån där vi kommer att internalisera självcensur genom sekulär “församlingstukt” som främst för tankarna till pingströrelsens förra sekel.
Makten över definitionsrätten kommer vara en ständigt återkommande källa till konflikter.
— Debattörerna
SOM-institutet släppte i våras den oroande rapporten Du sköra nya värld, med en skrämmande kartläggning som visar på att ungefär var femte person kan tänka sig att grupper de inte gillar ska få sin grundlagsstadgade rätt att uttrycka sina åsikter i tal och skrift indragna.
Än fler, mellan 34 och 38 procent, är beredda att upphäva gruppers rätt att demonstrera eller att bilda en organisation. Nästan hälften, 45 procent, ansåg att personer som tillhör en ogillad grupp inte borde få kandidera till riksdagen och hela två tredjedelar, 64 procent, att de inte borde kunna bli statsminister. Lägg därtill att 44 procent anser att personer som tillhör den ogillade gruppen inte ska få arbeta inom offentlig sektor.
När en så pass stor andel svenskar hävdar att grundläggande fri- och rättigheter mestadels är till för dem som har samma åsikter som en själv eller dem som liknar den grupp man själv tillhör, vittnar det om att en djupare förståelse för vad demokrati kräver i form av politisk tolerans saknas hos alltför många medborgare.
Makten över definitionsrätten kommer vara en ständigt återkommande källa till konflikter, ett dilemma som under en oöverskådlig framtid kommer fortsätta expandera genom vår tids uppsjö av värderingar, varseblivningar, världsåskådningar och upplevda verkligheter.
Känslan av att känna sig kränkt, ifrågasatt, illvilligt tolkad, marginaliserad och osynliggjord är i grunden subjektiv och präglas av specifika kulturella kontexter. För att exemplifiera: De flesta i Sverige skulle uppleva det som nedsättande om någon påtalade att de var tjocka, medan ett påstående om att de är typiskt osvenska skulle mottagas som en komplimang. I en annan kulturell kontext skulle samma påståenden få motsatt reaktion. Många svenskar skulle nog uppfatta det integritetskränkande om någon ifrågasätter varför vi inte är gifta och har många barn, medan många från andra kulturer finner oss ytliga, kalla och implicit omoraliska på grund av vår sekulär-rationella hyperindividualism.
[ Polarisering inte alltid fel – däremot vårt sätt att hantera den ]
Andra exempel som nämns i rapporten är intoleransen mot människor med traditionalistiska eller restriktiva hållningar i frågan om äktenskapssyn och veckogränsen för abort, men även bredare grupper – som miljöpartister och sverigedemokrater – möter denna intolerans. I det nya pluralistiska Sverige kommer mötet mellan olika (sub)kulturer kräva mycket av oss. Exemplen på svårigheter kan staplas på hög och möjligheterna att orientera sig i mångkulturell kontext utmana.
Skulle det vara så att en alltmer ängslig och otrygg svensk väljarkår upplever mer och mer av hot från olika håll, samtidigt som reaktionen på dessa känslor i många fall tycks vara att lägga band både på meningsmotståndare och sig själva, är vår demokrati illa ute. Endast genom att stå upp för våra meningsmotståndares legitima rätt att uttrycka sina åsikter, och att vi själva vågar ge uttryck för vad vi anser i olika politiska frågor, kan vi försvara demokratin.
När röster höjs inom olika politiska läger om att utreda förslag till blasfemilagar i Sverige, samtidigt som oroliga woke-aktivister vill triggervarningsskydda hela det offentliga rummet, måste vi baptister agera, reagera och engagera oss i den politiska offentligheten. Göra vår plikt och kräva vår rätt. Vi kristna måste ta vårt politiska utrymme. Även mellan valen.
[ Peter Halldorf: Fruktan för andra är roten till all polarisering ]
