Debatt

Kravet på vigseltvång bottnar inte i kyrklig omtanke

Replik. Försöken att med ordet diskriminering vinande i luften med tvång ställa ett antal präster vid skampålen är både obehagliga och ovärdiga och skadar trovärdigheten för Svenska kyrkan, skriver Bengt Olof Dike.

Låt det bli konstaterat från början: Kravet på vigseltvång för de präster vilka av djup övertygelse vägrar viga samkönade par bottnar inte främst i varm kyrklig omtanke eller markerar viljan att avskaffa ett befintligt hinder eller allvarligt problem i Svenska kyrkan. Det finns nämligen varken hinder eller problem i den aktuella frågan. Eller har Jesper Eneroth, den socialdemokratiska kyrkomötesgruppens ordförande som driver kravet, mött några par som diskriminerats av kyrkan, behandlats illa av präster eller på annat sätt mötts av kyrkans ovilja?

Men varken sakernas tillstånd, fakta från läronämnden om gällande ordning och återkommande markeringar från ärkebiskop Antje Jackelén är tydligen tillräckliga för att Eneroth ska slå till reträtt. Det är svårt att mot den bakgrunden uppfatta S-gruppledarens milt sagt offensiva attityd mot ett antal prästers teologiska övertygelse som annat än provocerande. Tvånget mot enskilda Guds tjänare som en stämpling av deras samvete. Detta alltså rörande ett icke existerande problem. Handlar det om en maktdemonstration, eller vilken är drivkraften bakom agerandet?

År 2021 var antalet samkönade vigslar totalt 510 i landet. Högst en tredjedel var kyrkliga – cirka 125 vigslar. Räknat per antal församlingar i Svenska kyrkan – utlandsförsamlingarna undantagna – innebär detta högst en samkönad vigsel per var tionde församling. De allra flesta vigslar förrättas dock i landets tre storstadsområden: Stockholm, Göteborg och Malmö. Siffran för kyrkliga vigslar i nästan alla andra församlingar är alltså, något tillspetsat, noll.

Den påstådda sakfrågan existerar inte. Därför finns ej heller några problem. Det är som att arrangera klappjakt på räv i marker vilka bevisligen är rävfria!

—  Bengt Olof Dike

Alla som följt debatten om tvångskravet mot präster vet också att kyrkan (kyrkoherden i församlingen) har ett ansvar för att vigseln av ett samkönat par kan förrättas. Detta beslöts redan 2009 och betonades igen 2016 av läronämnden med anledning av att Eneroth redan då var på banan med kravet att det ska bli ett villkor för vigning till präst att ha förklarat sig beredd att förrätta vigsel av par av samma kön (motion nr 29).

Läronämnden slog bakut med konstaterandet att det strider mot kyrkans ordning att införa villkor som begränsar biskopens vigningsansvar. Men Eneroth lyssnade inte. Därför återkom han i år med diskrimineringsargumentet (motion 2022:83). Det är tveksamt, heter det i motionen, om ett samkönat par vill engagera sig i en församling “där det finns präster som underkänner deras kärlek.” Det diakonala perspektivet måste också gå före prästers rätt att avstå, annars hotas hela Svenska kyrkans trovärdighet, konkluderar han.

Som om en framför altaret av samvetsskäl frånvarande präst – men där en vigselförrättande ämbetskollega står redo – utgör ett hot mot kyrkans viktiga sociala arbete. På vilket sätt då undrar förstås vän av kyrklig ordning och varm värnare av just den enskilde prästens rätt att inte handla emot sitt samvete. Just den rätten har läronämnden betonat: Det är kyrkan som helhet och inte den enskilde prästen som ansvarar för människors tillgång till de kyrkliga handlingarna. Tydligt fastslår läronämnden att det strider mot kyrkans ordning att införa villkor av så kallad icke-konstitutiv karaktär som begränsar biskopens ansvar vid prästvigningar.

Läronämndens och ärkebiskopens besked har inte stoppat Eneroth, som också i fjolårets kyrkovalskampanj slog på trumman för tvång mot och diskriminering av präster. I en artikel i denna tidning (14/9 2021) fastslog ärkebiskop Jackelén med emfas att såväl lagboken som läronämnden gör det omöjligt att bifalla Eneroths krav. Denne bör ännu en gång läsa följande mening i nämnda artikel: “Om man skulle ha en katalog över vilka åsikter eller beteenden en kandidat ska uppvisa så urholkar man själva tanken med biskopens ansvar och uppdrag.” Kan ärkebiskopen vara tydligare?

Men vad är tvångskravet på präster om inte en urholkning av den biskopliga kyrkonerven? Vad driver S-gruppledaren och de andra tre ledamöter som undertecknat årets motion? Varför försöker de som olydiga barn i sandlådan, återkommande och med olika ingångar, trotsa kyrko- och gällande ansvarsordning och – som det kan formuleras – stämpla ut de Guds tjänare som följer sitt samvete?

Öka-företrädarna Margareta Karlsson och Karin Janfalk kommer i sin replik fram till att nuvarande vigselordning “skaver för många av oss” tills “en lösning är på plats.” Men vad är det som skaver när inget påvisat och synliggjort problem finns annat än på sin höjd i motionärernas tankevärld? Karlssons/Janfalks betoning att medmänniskan måste vara i fokus och inte “enskilda präster” är avslöjande genom att respekten för de berördas samvete och övertygelse är underordnad tvånget och knappast medmänskligt.

De fleråriga försöken att till en hönas storlek blåsa upp ett icke ens existerande fjäderdun och med det anklagande men totalt irrelevanta ordet diskriminering vinande i luften med tvång ställa ett antal präster vid skampålen är både obehagliga och ovärdiga och skadar trovärdigheten för Svenska kyrkan. Den påstådda sakfrågan existerar inte. Därför finns ej heller några problem. Det är som att arrangera klappjakt på räv i marker vilka bevisligen är rävfria!

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig