Tidöavtalet är inget svek mot Kristus

Sverige har efter åtta års socialdemokratiskt styre valt en ny regering. Regeringsunderlagets fyra partier har presenterat en överenskommelse som ska ligga till grund för det kommande samarbetet – det så kallade Tidöavtalet. Tidöavtalet innehåller, som överenskommelser mellan politiska partier gärna gör, en del punkter som kan få kristna att känna viss skepsis.

Ett dussin teologistudenter kritiserade i Dagen nyligen det politiska avtalet och kallar det för “ingenting mindre än ett svek mot Kristus själv”. Punkterna i överenskommelsen som anses svika Kristus är framför allt förslag om minskat flyktingmottagande och transitcenter för asylsökande, förslag om nya utvisningsgrunder, klimatpolitik och förslag på förändringar i biståndspolitiken.

Jag tror inte att Tidöavtalet är ett svek mot Kristus (åtminstone inte mer än politiska överenskommelser i allmänhet) utan ännu ett försök från en grupp sekulära och demokratiskt valda politiker att sätta upp ramar för hur de vill att svenska staten ska agera för att samhället ska utvecklas på ett så fördelaktigt sätt som möjligt, med hänsyn till en rad intressen och monetära begränsningar.

Att blunda för Sveriges ansvar att upprätthålla ett hållbart samhälle för samtliga som lever här är att göra alla landets invånare, flyktingar inkluderade, en otjänst.

—  Titus Öberg

Vad gäller flyktingmottagandet så innebär stora flyktingströmmar en rad påfrestningar på det mottagande samhället. Sverige har under lång tid tagit emot många flyktingar, vilket naturligt nog fått konsekvenser för vår förmåga till fortsatt flyktingmottagande. Ett högt mottagande kan till exempel få negativa effekter på samhällsekonomin, och leda till ökade kulturella motsättningar – något som redan lett till hela områden präglade av stort utanförskap. Att blunda för Sveriges ansvar att upprätthålla ett hållbart samhälle för samtliga som lever här är att göra alla landets invånare, flyktingar inkluderade, en otjänst.

I frågan om transitcenter skulle det kunna vara ett verktyg för en så säker och snabb asylprocess som möjligt där de sökande får tillgång till det de behöver, utan att kunna gå under jord i väntan på beslut – vilket också är syftet med förslaget.

[ Fredrik Wenell: Vilken människosyn har den nya regeringen? ]

På liknande sätt går det att se rimliga skäl till att utreda dagens utvisningsgrunder. Att porta människor på grund av kopplingar till organiserad brottslighet kan vara ett verktyg för att minska en del av de problem som kriminella nätverk orsakar i dag. Tidöavtalet förutsätter också att förslagen ska genomgå sedvanliga utredningar och remissrundor, och så vidare.

Detta är en del av vår demokrati och syftar till att göra nya lagar och regler både rättssäkra och välavvägda. Med ett juridiskt rimligt förslag på plats kan detta komma att bli ett effektivt verktyg för att utvisa icke-medborgare som “i handling missaktar [den svenska] befolkningen”.

Faktum är att det svenska samhället tar skada av kriminella nätverk, sexhandel och drogmissbruk, och om en ordentlig utredning i frågan utförs och efterlevs kan detta vara ett led i att motverka sådan skada.

Vidare verkar förslaget om att frysa delar av biståndet till länder som vägrar samarbeta vid utvisningar fullt rimligt. Här bör det förstås ske en analys av vilka biståndspengar som faktiskt kommer staten i ett land till gagn, men kan de pengarna villkoras effektivt så vore det en bra princip. Ett land som inte vill ta emot egna medborgare när dessa förverkat sin rätt att vistas i Sverige bör inte kunna förvänta sig ett oförändrat ekonomiskt stöd.

[ Steven Crosson: Den verkligt liberala kraschlandningen var Annie Lööfs valstrategi ]

Biståndspolitiken kräver en avvägning mellan bistånd och behov i Sverige. Att övergå till en fast summa biståndspengar, och samtidigt minska men försöka effektivisera biståndet, kan vara ett sätt att frisätta pengar som krävs för nödvändiga satsningar i Sverige samtidigt som man förvaltar Sveriges resurser och därmed värnar om vår status som generös och pålitlig biståndsnation, också på sikt.

Något liknande gäller klimatpolitiken, där sänkt reduktionsplikt och nya incitament för kärnkraftsbyggen kan vara ett sätt att hjälpa människor att klara sin vardag och därmed också stärka Sveriges möjligheter till en ekonomiskt trygg befolkning och till en politik som inte måste spendera värdefulla skattepengar på el- eller bilbidrag.

Man kan naturligtvis ha olika åsikter om vilka prioriteringar och avvägningar som tycks bäst för att lösa dagens problem, och det finns helt klart punkter i Tidöavtalet som inte borde finnas där. Men det ligger nära till hands att tro att teologistudenterna blandat ihop svek mot Kristus med svek mot de politiska lösningar som delar av vänsterminoriteten i riksdagen företräder.

Det behöver inte vara okristligt med en stat som främst fokuserar på kärnuppgifter som lag och ordning, en stabil ekonomi och en trygg energiförsörjning, även när det innebär andra prioriteringar än asylinvandring och skyhöga bränslepriser.

Den kristnes uppgift är dock en annan än statens, nämligen att i allt försöka leva i enlighet med Jesu lära. Med den bibeltext som teologistudenterna parafraserar i åtanke innebär alltså inte något politiskt förslag att vi som kristna bör göra avsteg från skyldigheten att hysa omtanke om våra medmänniskor. Tvärtom är det där vår uppgift börjar, oavsett vilka partier som företräder svenska folket i riksdagen.

[ Lennarth Hambre: Så undviker du Liz Truss öde, Ulf Kristersson ]