Kriserna duggar tätt i vår tid. Det ena hotet ersätts av ett annat. Coronaviruset anföll oss, varpå kriget i Ukraina tog över dagordningen – innan plånboken blev allt magrare, våra hem kallare och mörkare. Orkar vi hålla ut i hopp om att se ljuset i slutet av tunneln, och vad kan vi förvänta oss av våra makthavare?
Depression, ensamhet, isolering och hopplöshet har präglat tillvaron för många sedan början av 2020. Förutom coronavirusets direkta hälsofarliga effekter, har en rad andra oönskade förhållanden format vardagen för de flesta. Han må vara gammal, men Aristoteles poäng att människan är en social varelse, stämmer likväl i vår tid. Vi är inte skapade för att leva isolerat. Vid sidan av själva sjukdomen har coronaviruset lämnat kvar en känsla av rädsla och försiktighet bland befolkningen som bara väntat på att få leva ut i frihet.
Som om det inte vore nog med plågor och sorg, eskalerar ett krig i vårt Europa. Det man tror inte kan hända, händer. I våra tankar är det alltid någon annanstans det sker, långt borta från oss, och vi brukar inte ha något med det att göra. Tills verkligheten bevisar motsatsen.
Så småningom förändras till och med inköpsrundan i vår närmaste livsmedelsbutik som en konsekvens av den globala politiken. Helt plötsligt måste vi räkna ordentligt både på mjölken och brödet. Fisken förvandlas till en lyxvara, avsedd endast för några utvalda.
Enbart avsaknad av sjukdom är inte tillräckligt för att klassificeras som frisk.
— Ante Filip Tepic
Dessutom får vi varken ha det för varmt i hemmet eller för många lampor tända. Komforten vi vant oss vid är som bortblåst. Vi börjar sakna det vi en gång haft. Tänder vi teven och lyssnar på nyheterna för att fördriva tiden finns risken att det blir ännu mörkare. Vart vi än vänder oss verkar motgångar vara det enda som stirrar oss i ögonen.
Vid sidan av alla dessa externa utmaningar som väntar den nytillträdda regeringen, kommer det uppstå ännu en fara: Den psykiska ohälsan riskerar tillta bland befolkningen. Detta är värt att iaktta från makthavarnas sida eftersom den som är sjuk många gånger inte har kraften eller förmågan att bidra till samhället i samma utsträckning som om han eller hon varit frisk. Med andra ord, ohälsa och sjukdom är inte enbart en individuell angelägenhet. Om den enskilde individen inte mår bra, kommer samhället så småningom inte heller må bra.
Således, så som individerna är, så kommer samhället vara. Den franske filosofen och författaren Jean-Paul Sartre påminde därför om att vi alla är en del av samhället, och vi formar det tillsammans varje dag på nytt genom våra handlingar och beteende.
[ Frida Park: Den fina och fula psykiska ohälsan ]
I samband med regeringsbildningen har Kristdemokraterna fått delat ansvar för socialdepartementet, tillsammans med Moderaterna. Kristdemokraternas Jakob Forssmed är ny socialminister. Frågor som rör folkhälsan, idrotten och civilsamhället kommer hanteras härvid. Just kombinationen av kristdemokrati, folkhälsa och idrott kan visa sig vara en nyckel för att värna om de nuvarande och kommande generationerna.
Idrotten är vår största folkrörelse. Fler än tre miljoner svenskar är medlemmar i en idrottsförening och cirka 150 000 barn och unga idrottar varje dag. Det rör sig alltså om en samhällsaktör som når ut till många och därmed har en kraft att förändra och göra skillnad. Forskning har visat att fysisk aktivitet även förbättrar den psykiska hälsan. Utöver dessa två aspekter är det även en tredje som stimuleras i samband med idrottande i föreningar, nämligen den sociala sammanhållningen som uppstår.
Världshälsoorganisationen definierade redan 1948 hälsa som ett tillstånd där ett fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande råder. Med andra ord, enbart avsaknad av sjukdom är inte tillräckligt för att klassificeras som frisk. Det krävs en aktiv stimulering av de tre nämnda komponenterna för ett komplett välmående.
Politikerna är medvetna om att det är de som måste skapa denna möjlighet. Den 1 november framförde socialminister Jakob Forssmed och sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson, i samband med presentationen av regeringens kommande budget, att satsningar ska göras så att fler barn och äldre idrottar. Konkret handlar det om stöd för att bryta äldres ofrivilliga ensamhet, och om att ta fram ett fritidskort för barn och unga.
[ Jeanette Ingemarson: Till alla er unga: Det är helt normalt att livet ibland gör riktigt ont ]
Det är i detta preventiva skede den nytillträdda regeringen måste ta för sig. Gång efter annan hörs lösningar som att vårdköerna måste kortas och diverse institutioner handlägga ärenden snabbare. Detta måste förvisso uppnås, men det är inte sjukdom som ska botas i första hand; makthavarna måste först och främst se till att färre insjuknar.
Ideologiskt har kristdemokratin något att erbjuda en skakad befolkning. Kristdemokratin söker värna och ta hand om individen, samtidigt som den vill upprätthålla en konstruktiv samhällsram, där det blir möjligt att verka fritt men ansvarsfullt.
Det faktum att både vi som individer och den yttre världen är ofullkomlig betyder inte att vi ska ge upp hoppet om en bättre morgondag. Tvärtom. Genom att agera och tro på det individuella såväl som på det kollektiva, har vi chans att klara de kriser som i nuläget hotar oss.
