Myter och onyanserade argument präglar biståndsdebatten

Efter min artikel 21/10 har engagerade inlägg om vikten av ett bra och effektivt bistånd gjorts av Gudrun Brunegård (KD) och ACT, SMR och Diakonia. Det är bra, för det är viktigt med mer dialog om Sveriges roll i världen, och om hur vi tillsammans kan bidra till att skapa framtidstro och hopp för utsatta människor. Under tiden har regeringen också presenterat biståndsbudgeten.

Genom åren har jag mött många berättelser om utsatthet och fattigdom, men också om hopp och möjligheter. Ett starkt möte skedde i Lotimor i Sydsudan. Där träffade jag en liten flicka som satt utanför en hydda i ett kruttorrt landskap. Man hade inte fått ordentligt med regn på flera år och hungersnöden var svår. Bredvid henne stod ett vapen lutat mot väggen, som en påminnelse om alla konflikter och allt våld. I samtalen framkom att hon (om hon överlevde sin femårsdag) nog aldrig skulle få gå i skolan, utan i stället giftas bort i tidig ålder, utan möjlighet att själv forma sin framtid. Jag är glad över att vi från Sverige tillsammans med den sydsudanesiska befolkningen, FN och våra samarbetspartner i området kan skapa förändring.

En annan berättelse är den om mamman jag mötte i Nouakchott i Mauretanien, som med ett lån på bara 400 kronor i ett projekt vi stöttade kunde starta en liten affärsverksamhet som gav henne förutsättningar att bygga sig ett enkelt hus och säkerställa att hennes tre barn fick möjlighet att gå i skolan. Hennes ansikte strålade när jag mötte henne, så oerhört stolt över vad hon åstadkommit.

Tyvärr präglas ofta biståndsdebatten av myter och onyanserade argument, där många verkar vara dåliga på att lyssna på dem det verkligen berör. Självklart finns det insatser som brister, men samtidigt råder det ingen tvekan om att biståndet både räddar liv och skapar utveckling.

Biståndet behöver mot bakgrund av alla utmaningar utvecklas, inte minskas och urholkas.

—  Niclas Lindgren

Bistånd är dock inte det enda verktyget i verktygslådan. Som poängterades i ett av debattinläggen räcker allt världens bistånd bara till att täcka en del av den uppskattade kostnaden att återuppbygga Ukraina. Och då har vi inte nämnt Syrien, Jemen och andra krigshärjade länder, eller alla andra utmaningar världen har att hantera. Kampen mot fattigdom och utsatthet måste därför ske på många olika sätt, tillsammans med många olika aktörer.

Som vanligt finns det både bra och dåliga saker när flera partier ska enas om hur biståndspolitiken ska se ut, men två saker sticker ut i regeringens budgetförslag:

1. Neddragningarna kan bli stora framöver. En treårig biståndsbudget på 56 miljarder kronor per år innebär enligt regeringen en “besparing på ungefär 7,3 miljarder 2023″. Neddragningen kommer, givet att svensk ekonomi växer, framöver bli än större. Detta sker i en tid när behoven är enorma, och när goda föredömen i globalt ansvarstagande behöver kliva fram. Man måste också återigen fråga sig om det verkligen är de mest utsatta i vår värld som ska bära konsekvenserna av besparingar som behöver göras? Om inte vi som ett av världens rikaste länder har råd med omsorgen om vår nästa, vem har det då?
2. Min andra oro gäller biståndets mål. Prioriteringarna anges inte i budgeten så det är mycket som ännu är höljt i dunkel, men frågor behöver ställas om det faktum att biståndet nu blir ett tydligare redskap för svenska intressen. Det framkommer nämligen att det ska främja svensk export, öka återvandring och minska migration. Det är här värt att påminna om att biståndet inte finns till för vår skull. Det är självklart viktigt för en svensk regering att få olika politikområden att samverka, men målen måste alltid utgå från dem biståndet finns till för, inte oss och våra behov. Det ska utgå från lokala prioriteringar och fokusera på konkret förändring för människor i fattigdom och förtryck.

[ Moderaterna får överraskande ta hand om biståndsfrågorna ]

Biståndet behöver mot bakgrund av alla utmaningar utvecklas, inte minskas och urholkas. Det är därför viktigt att globalt engagerade politiker får uppbackning av sina partier. Detta uttrycks också av ACT, Diakonia och SMR. Vi vill höra partiledningarna för KD och L bekräfta att de står fast vid löftet som gavs före valet om en hundradel av BNI till bistånd, och arbeta för att vi snart är där igen.

Med ett försvagat bistånd är det många som inte kommer få det stöd de behöver. Det gäller både i akuta situationer som den jag mötte i Lotimor, och den långsiktiga fattigdomsutmaningen som berättades om i Nouakchott. Låt oss därför lyssna och lära tillsammans, på ett respektfullt sätt, så att vi på ett effektivt sätt kan stå upp för de mest utsatta. Det är vi skyldiga vår värld och våra medmänniskor.

[ Steven Crosson: Mörkret faller över Afghanistans kvinnor ]