Avslöja lärovindarna som gör oss kristna till ”lekbollar för människorna”

Det är svårt att stå mitt i sin samtid och säga: Så här ser trenderna och “lärovindarna” ut i dag. I efterhand kan vi lättare se vad som utmärkt olika tider och kulturer. Med Guds hjälp måste vi ändå försöka avslöja de vindar som här och nu riskerar att föra oss bort från sanningen och göra oss till “lekbollar för människorna” (Ef 4:14, B2000).

Ett av de tydligaste kännetecknen på vår kultur är individualismen. Friheten att få fatta sina egna beslut värderas högt i Sverige. På många sätt är det naturligtvis positivt och en väsentlig del av det väckelsekristna arvet. Ändå är risken stor att långtgående krav på individens frihet krockar med viktiga kristna värden.

Det är mycket i vårt samhälle som får oss att vända blicken inåt och fokusera på den egna identiteten, vilket i förlängningen kan leda till självupptagenhet. I Bibelns texter utmanas detta tänkande. Vårt ömsesidiga beroende av varandra blir kanske som allra tydligast i Paulus undervisning om Kristi kropp (1 Kor 12–14). Som Guds barn har vi många syskon. Denna gemensamma identitet är något vi behöver återvinna och finna stolthet i. På frågan: “Vad gjorde du i helgen?” önskar jag att vi fick tillbaka lite av den nyfrälstes entusiasm och glans i ögonen så att vi svarar: “Jag var i kyrkan! Den gemenskapen vill jag inte vara utan! Vill du inte hänga med?”

På samma sätt behöver vi en frimodig Jesus-förkunnelse, kombinerad med en lyhördhet för omgivningen, liknande den Paulus visade i Aten.

—  Jan-Gunnar Wahlén

En närliggande tankeströmning är relativismen där var och en sägs bli salig på sin tro. Men trots att det samhälle som de första kristna levde i var pluralistiskt talas det tydligt om Jesus som den ende frälsaren (till exempel Apg 4:12). På samma sätt behöver vi en frimodig Jesus-förkunnelse, kombinerad med en lyhördhet för omgivningen, liknande den Paulus visade i Aten (Apg 17:22).

Även vår bibelläsning utmanas av relativismen. Men som Dagens ledarskribent Fredrik Wenell visat i sin ledare Bibeln kan tolkas hur som helst (19/10) är inte den ena tolkningen lika god som den andra. Vi behöver ta hänsyn till textsammanhang och Bibeln som helhet. Därmed borde det inte vara särskilt kontroversiellt att det kristna äktenskapet är ett förbund mellan man och kvinna, för att ta ett aktuellt exempel.

Ytterligare en utmaning är konsumismen. Vi lever i en kultur där konsumtionen har blivit en del av vår identitet. I vårt samhälle visar vi i hög grad vilka vi är genom att köpa olika saker.

Sociologen Zygmunt Bauman har sagt att konsumtionssamhället har “förvandlat själva livet till en vara” där vi måste se till att paketera oss själva “på ett tilltalande sätt … för att bli attraktiva på arbetsmarknaden, relationsmarknaden och vänskapsmarknaden” (citerad av Mattias Hagberg i Göteborgs-Posten den 16/3 2009).

[ Per Ewert: Vem ska vara kyrkans yttersta normgivare - Gud eller människan? ]

Förutom att detta inte går ihop med den kristna människosynen riskerar det också att påverka församlingssynen. Det finns många kristna “nomader” som vandrar mellan olika kyrkor för att hitta något som stämmer med tycke och smak. Men tänk om vi i stället för att fråga oss vad vi kan få ut av en gemenskap, kunde inrikta oss på vad vi kan bidra med.

I modern tid har vi gått mot en allt mer globaliserad värld, men under de senaste decennierna har nationalismen kommit tillbaka. I de flesta europeiska länder finns ett starkt nationalistiskt parti vars huvudfråga är minskad invandring. Denna strömning präglade även höstens valrörelse i Sverige och fokus låg nästan helt på inrikespolitiska frågor.

Som kristna ska vi naturligtvis be för vårt land men vi får inte glömma Bibelns världsvida perspektiv. Vi har fått uppdraget att vittna om Jesus “ända till jordens yttersta gräns” och vid den himmelska tronen kommer det inte bara att finnas svenskar.

Slutligen skulle jag vilja säga några ord om aktivismen, eller som Emmanuel Bäckryd formulerade det på Torpkonferensen för några år sedan: “prestationernas och stressens avgud”. Enligt Försäkringskassans statistik för oktober 2022 var 35 800 svenskar sjukskrivna med någon form av stressrelaterad diagnos, varav 79 procent kvinnor.

[ Öyvind Tholvsen: Efter aktiviteter kommer den goda tröttheten ]

En annan sida av den moderna tidens krav hittar vi på de sociala medierna, där det är lätt hänt att jämföra sig med andra och kanske bre på lite extra när det egna familjelivet inte är fullt så lyckligt som vi önskar. Vad kraven och stressen än handlar om har vi något fantastiskt att erbjuda, nämligen Guds nåd: “åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn”, inte åt dem som förtjänade det. Hos honom finner vi vila för våra själar och därmed bör våra församlingar vara något annat än ännu en verksamhetsapparat.

I vår del av världen förföljs inte kristna. Vi möter snarare ett “inre motstånd” i form av “tankebyggnader” som “trotsigt reser sig mot kunskapen om Gud” (2 Kor 10:4–5). Hur påverkas vår teologi och vårt lärjungaskap av trenderna som råder i vår tid? Vad är en sund utveckling, och vad bör vi avvisa?

Låt oss inte vara barn i betydelsen naiva. “Nej, låt oss i kärlek hålla fast vid sanningen och växa i alla avseenden så att vi förenas med honom som är huvudet, Kristus” (Ef 4:15).