Debatt

Oro för att tungotal ska ses som galenskap har fått våra församlingar att tystna

Tungotalet måste få en renässans i svenska församlingar, både för att vara ett profetiskt tecken för vår mångkulturella kallelse och en möjlighet för Gud att tala personligen till sitt folk, skriver Micael Grenholm.

När pingströrelsen först kom till Sverige beskrevs den ofta av det omgivande samhället som ett resultat av hysteri och galenskap, inte minst på grund av tungotalet. Svenska Dagbladet beskrev i februari 1907 hur “hysteriska personer mot sin vilja börja tala, sjunga, predika, utan att alls veta hvarför”.

Dagens Nyheter beskrev två månader senare “orgier i religiös extas” på pingstmötena. Stockholms-tidningen använde rubriker som “Det religiösa vanvettet” och varnade läsarna för att besöka pingstkyrkor.

I dag vet vi dock att tungotal inte har med “vanvett” att göra. 1969 sammanställde antropologen Virginia Hine ett flertal studier som hade gjorts på området och fann att ingen av dem kunde peka på något samband mellan tungotal och psykiska sjukdomar. Studier som gjorts de senaste decennierna av forskaren Leslie Francis visar att tungotalare är lika eller till och med ännu mer mentalt stabila än de som inte talar i tungor.

Det finns en hel del svenska kristna som blivit brända på tungotal och inte är särskilt intresserade av gåvan.

—  Micael Grenholm

Bilden av tungotal som något irrationellt och märkligt kan dock ofta leva kvar i våra dagar. Sök upp valfri video på YouTube där människor talar i tungor och titta på kommentarerna så ser du där bevis för att Paulus hade rätt när han förutsade att icketroende kommer kalla oss galna om de stöter på tungotal utan uttydning (1 Kor. 14:23).

Därtill finns det en hel del svenska kristna som blivit brända på tungotal och inte är särskilt intresserade av gåvan. Dåliga erfarenheter, osund press, skuldbeläggande och en teologi där tungotalet varit skiljelinjen för “inne”- och “ute”-grupper gör att många förknippar gåvan med något väldigt negativt.

Även i sammanhang där tungotal är välkommet sker det ofta obemärkt, i viskningar och privat bön. Det är förstås inte fel i sig, Jesus lyfte fram vikten av att be på sin kammare, men när tungotal dyker upp i Apostlagärningarna så är det ofta högljutt bland andra människor.

Mitt intryck är att oron för att tungotalet ska ge obehagskänslor eller uppfattas som galenskap gör att vi sällan upplever offentliga tungotal i svenska församlingar i dag.

Länge betraktade jag inte detta som ett problem då jag själv nästan uteslutande har talat i tungor enskilt. Men nu har jag fått anledning att tänka om. Under flera år har jag samlat ihop exempel på tungotal på mänskliga språk, så kallad xenolalia.

Det är något som har fascinerat mig ända sedan jag läste om väckelsen på Azusa Street som ung kristen, och jag ville undersöka om dessa under även har skett i Sverige. Jag blev positivt överraskad – det visade sig vara väldigt många som kan berätta om dessa erfarenheter.

Flera av dessa språkmirakler har skett i samband med att någon talade i tungor offentligt. Sture Claar från Edsbyn talade högt i tungor på ett ekumeniskt möte på 1960-talet, han fick senare höra från rektorn Erik Dahlberg att han hade talat franska.

Jonas Andersson, ledare för Gå ut mission, talade i tungor på Kungsporten i Huskvarna för tre år sedan, varvid Maria Gergis hörde att han förmedlade ett personligt budskap till henne på nordafrikansk arabiska.

Missionären Håkan Gabrielsson sjöng högt i tungor på ett ledarseminarium i den indiska staden Gosalpur 1987 och evangelisten Bulan Singh Jarika förstod varje ord – det var en profetia på språket ho om en väckelse som skulle komma till Odisha, vilket några år senare blev verklighet.

I Apostlagärningarna får tungotalet vittna om att Gud inte står för nationalistisk enögdhet utan har ett lika stort hjärta för alla människor i världen.

—  Micael Grenholm

Allt detta är kvitton på att Gud vill att vi talar i tungor offentligt såväl som privat – varför skulle han annars förmedla budskap via tungotal på gudstjänster och möten?

Tungotal må vara ett fantastiskt bönespråk, men det var aldrig tänkt att enbart användas för bön. Det är en gränsöverskridande, mångkulturell gåva för att nå ut med evangeliet till alla folk – något som verkligen behövs i dessa tider. Precis som i Apostlagärningarna får tungotalet vittna om att Gud inte står för nationalistisk enögdhet utan har ett lika stort hjärta för alla människor i världen.

Tungotalet måste få en renässans i svenska församlingar, både för att vara ett profetiskt tecken för vår mångkulturella kallelse och en möjlighet för Gud att tala personligen till sitt folk.

Naturligtvis behöver Paulus instruktioner i 1 Korinthierbrevet 14 tas i åtanke för att undvika Korinths karismatiska kaos: en i sänder bör tala, och vi ska ge utrymme för uttydning så att alla förstår vad som sägs.

Jag tror att nyckeln till att tungotal ska kännas mindre obekvämt och märkligt ligger i att göra det mer vardagligt i församlingens liv. Och om detta leder till att Gud själv får mer utrymme att frambära budskap i gudstjänsten – vad väntar vi på?

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig