Vad som är tros- eller framgångsteologins bidrag har på olika sätt berörts i Dagens spalter, bland annat genom debattartiklar av Mikael Stenhammar, Emanuel Almroth och Gunnar Löfgren. Jag har aldrig gått på Livets ord men i slutet av 1980-talet drogs jag som tonåring till den raka förkunnelsen, hängivenheten och lovsången. Det var stor skillnad mot den andliga torka jag upplevde i min hemförsamling. Där verkade man inte se behovet av förnyelse och framför allt inte i denna form. Vi som ville “gå med Gud”, som det hette på den tiden, varnades för Livets ord, vilket bara gjorde oss ännu ivrigare att söka oss dit. I Uppsala gjorde man sig å sin sida lustig över de “döda samfunden” – och polariseringen ökade.
För mig blev det så småningom uppenbart att tyngdpunkten i trosförkunnelsen gjorde den osund. Så här i efterhand anser jag att den största bristen var föreställningen om att vi redan nu kan få del av himlens alla välsignelser.
I Mikael Stenhammars forskning beskrivs detta i stället som att återvända till Edens lustgård (3/12 2020) men det uttrycker ungefär samma tanke. Som Guds barn är vi mer än övervinnare med rätt att ta del av överflöd, hälsa och gudomlig auktoritet. I Jim Kasemans lilla häfte “Troshjälpen” stod det uttryckligen att det är jag själv som väljer mellan sjukdom och hälsa. Detta var en överbetoning av den positiva bekännelsen som inte alltid gick att förena med uppriktighet och den ledde också till förakt för svaghet.
Den som ifrågasatte något i förkunnelsen kunde anklagas för att ha öppnat för “kritikens ande”.
— Jan-Gunnar Wahlén
Ett annat problem var ett överdrivet fokus på djävulen. Varje liten motgång tolkades som en attack från fienden och det gällde att hela tiden vara på sin vakt. Detta var precis som mycket annat ett kliv från en ytterlighet till en annan: I de traditionella samfunden tycktes många inte ens vara medvetna om den andliga kampen.
Det mest iögonfallande draget i förkunnelsen var kanske ändå betoningen på materiell framgång. Skriftens alla varningar för rikedomens lockelser ignorerades och de aktuella bibeltexterna bortförklarades med långsökta tolkningar.
Ytterligare en allvarlig brist var ledarskapssynen. Den som ifrågasatte något i förkunnelsen kunde anklagas för att ha öppnat för “kritikens ande”. Förutom dessa läromässiga invändningar vill jag också nämna den högljudda stilen (med en enorm betoning på tungotalet) som passade en viss personlighetstyp.
För min del var den största behållningen av den korta tiden i dessa sammanhang samhörigheten och gemenskapen med hängivna trossyskon. När jag upptäckte överdrifterna höll jag på att kasta ut barnet med badvattnet, men mötet med John Wimber och den tidiga Vineyardrörelsen gjorde att jag fortsatte att vara en kristen som tror på Andens gåvor i vår tid. Här fanns en betydligt mjukare framtoning och en sund förkunnelse: Guds rike är här, men inte i sin fullhet.
Om vi lyckas se igenom överdrifterna är kanske den så kallade trosteologins främsta bidrag en stark förtröstan på Guds löften. Vi behöver mer tro på att Gud kan ingripa, hela och upprätta här och nu, men ha mindre fokus på mänsklig kraft och förmåga. Vi får inte glömma att vi förvarar skatten “i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig” (2 Kor 4:7). Det är den slutsats jag drar sedan jag studerat mina dagboksanteckningar från denna brytningstid.
[ Forskare: Trosrörelsen vill tillbaka till Edens lustgård ]
