Satsningar för bättre miljö får stå tillbaka för rika gruppers vilja att berika sig

I sin artikel i tidningen Dagen den 1 december 2022 berör Ingemar Olsson en viktig sak vad beträffar miljön i många så kallade fattiga länder och riktar framför allt då in sig på södra Asien i sin analys.

Jag konstaterade efter att ha läst artikeln: äntligen. Äntligen någon som vågar skriva som det är. Äntligen någon som tar bladet från munnen och säger det som många journalister antingen inte vill skriva om eller inte har någon kännedom om. Vilket, vill jag låta vara osagt.

Undertecknad har följt den här delen av världen under de senaste 45 åren. Som ung akademiker kom jag till Sri Lanka redan 1976. 1984 bosatte jag mig med min fru och våra två små barn i Bangladesh huvudstad Dhaka. Jag har rest över hela Indien och besökt Nepal ett 25-tal gånger och varit i de större städerna i Pakistan.

Det demokratiska Indien kom att alliera sig med det kommunistiska Sovjetunionen medan Pakistan, som aldrig har lyckats forma en stabil demokratisk bas, allierade sig med USA. Indien försökte införa planekonomi med privata inslag medan Pakistan valde en annan mer kapitalistisk väg.

Så mycket kapital finns samlat i dessa länder att de utan svårighet skulle kunna ta sig an sina miljöproblem, om bara viljan fanns.

—  Berndt Sanfridson

Pakistan delades i två länder där den östra delen kom att leva vidare som en självständig stat under namnet Bangladesh. Båda länderna är fram till denna dag starkt beroende av ekonomiska bidrag från utlandet, främst då USA, för att kunna hålla sina ekonomier flytande. Indien däremot kom att utveckla en stark inhemsk ekonomi, även om det gick långsamt. Efter Sovjetunionens sammanbrott 1991 släpptes ekonomin fri på många områden och landet är nu en av världens största ekonomier.

Olsson berör i sin artikel en viktig aspekt av hur ett land kan eller inte kan fungera vad gäller skatteuttaget som sker och till vems förmån som medlen används. I den här delen av världen finns ett mycket lågt förtroende för staten och dess förmåga att utveckla samhället och fördela resurserna till allas fördel. Viljan att betala skatt till det gemensamma är låg, vilket i förlängningen försvårar en långsiktig utveckling. Det betyder också att gemensamma satsningar för en bättre miljö får stå tillbaka för de rika gruppernas vilja att berika sig ytterligare.

I dessa länder finns både fattiga och rika människor, som Olsson mycket riktigt påpekar. Och det finns så mycket rikedom. Så mycket kapital finns samlat i dessa länder att de utan svårighet skulle kunna ta sig an sina miljöproblem, om bara viljan fanns. De här länderna har varit självständiga i 75 år nu. Nog tycker man väl att de skulle ha kunnat bidra med lite mer under alla dessa år?

[ Läs tidigare inlägg | Ingemar Olsson: Ska rika betala för fattiga länders dåliga miljö? ]

Häromdagen stod det i tidningen Dagen att Lahore i Pakistan har världens sämsta luft. Under många år var det Indiens huvudstad New Delhi som hade det epitetet. För några år sedan var luften faktiskt så förorenad och farlig i New Delhi att Högsta domstolen i Indien fick gå in och ta det beslut som oeniga politiker inte kunde ta.

Vid ett besök i Karachi i Pakistan kunde jag inte låta bli att förvånas över hur stinkande brun sörja av avföring och föroreningar rann i öppna murade kanaler genom staden rakt ut i Indiska oceanen.

När Nepal öppnade upp sig mot omvärlden på 1950-talet påbörjades en miljöförstöring av mycket stora mått och som man i dag skördar frukterna av. Tänk om man i stället hade gjort som det självständiga Bhutan, ett land som inte ligger så långt från Nepal. Bhutan har varit mycket rädd om miljön i sitt eget land.

Visst, vi i väst har absolut en stor del i att klimatet och miljön förändras så kraftigt som nu sker, men låt oss i stället gemensamt ta oss an världens miljöförstöring. Det sägs att mötet i Sharm el-Sheik under COP27 nyligen “räddades” av att man beslutade att inrätta en miljöfond från vilken fattiga länder skulle kunna ansöka. Onekligen borde vi ha rätt att vänta oss mer från dem som företräder oss, oavsett i vilket land vi bor.

[ Kristna organisationer vill se svenskt ledarskap i klimatförhandlingarna ]