Debatt

Ödesfråga för kristenheten hur trosteologin hanteras

Slutreplik. Många inom trosteologin upplever det kristna livet som kravfyllt; allt måste bli större, bättre, häftigare. Ett alldagligt liv utan några färgsprakande tecken är i grunden ett misslyckande, skriver Mikael Stenhammar.

Hur vi hanterar den globala trosteologin är en ödesfråga om vi vill se sund, andlig förnyelse inom karismatisk och pentekostal kristenhet. Ingen kristen tradition står oberörd. Forskning visar att trosteologin har stort inflytande inom alla kristna traditioner.

Trosteologin är ett komplext fenomen som kräver nyanserade förhållningssätt, något både Jan-Gunnar Wahléns och Roine Swenssons inlägg pekar på. Den ska inte avfärdas för snabbt då den erbjuder kristenheten ett antal värdefulla gåvor.

Bland de viktigaste, menar jag, är betoningen på en radikal tro på Gud, förväntan på att Gud verkar och gör mirakler, överlåtelse till Guds ord, betoningen på Guds generositet, en tro som har praktisk och materiell relevans och ett bemyndigande av den troende.

Hade dessa gåvor varit allt som trosteologin erbjuder vore det fantastiskt, men de hänger inte lösa utan sitter hoptrasslade med en skev teologisk berättelse som ger lärorna kontext och mening.

Denna berättelse formar ett unikt sätt att förhålla sig till världen och påverkar gudsbild och självbild. Trosteologin förstås därför bäst som en världsbild, ett underliggande perspektiv som påverkar allt annat i livet, likt glasögon man ser genom eller som grunden till ett hus som inte syns.

Hade dessa gåvor varit allt som trosteologin erbjuder vore det fantastiskt, men de hänger inte lösa utan sitter hoptrasslade med en skev teologisk berättelse som ger lärorna kontext och mening.

—  Mikael Stenhammar

Många både inom och utanför trosteologin är inte medvetna om den större berättelsen vilket gör att man lätt pratar förbi varandra och inte når de mer komplexa aspekterna av teologin. Med detta som bakgrund vill jag lyfta tre teman som återkommit i debattinläggen: tro, lidande och tecken.

Tro har två olika betydelser inom trosteologin. Det ena är tro som tillit till Gud och Guds ord. Denna dimension, som David Ekerbring lyfter fram, är relationell, personlig, biblisk och vacker. Vi påminns om att svenska trosrörelsen, som alla andra rörelser, är på en teologisk resa. Att därför sätta likhetstecken mellan trosteologi och svensk trosrörelse är en förenkling.

Men trosteologin målar också upp tro som en andlig kraft, en substans som Gud själv har och skapade världen genom och som alla troende också får tillgång till. Att vara kristen innebär då att hitta sätt att förlösa trons kraft genom positiva bekännelser, givande och andra troshandlingar.

Tro som kraft är en oersättlig del av trosteologin och formar teologins dna. När ordet “tro” används för två olika betydelser blir det lätt förvirring. Blandningen av tro som personlig tillit och opersonlig kraft gör att trosteologin kan upplevas familjär och främmande på samma gång.

Teologer menar att eldprovet för om en världsbild verkligen håller är om den klarar av att hantera lidandets problem. Men, som både Emanuel Almroth och Emilie Rosman visar, är detta en brist inom trosteologins världsbild som i stället formar ett svartvitt system med två alternativ, välsignelse eller förbannelse, som ska förklara all mänsklig erfarenhet.

Att kvalitén på ens tro går att läsa på utsidan skapar inte bara utökat lidande utan påverkar också relationer mellan troende där man försöker hålla upp fasader och inte vågar berätta om svårigheter och problem.

—  Mikael Stenhammar

Livets motsägelser och paradoxer får inte plats utan måste pressas in i någon av de två kategorierna. Logiken är enkel: Jesus har gjort allt i försoningen för att vi genom trons kraft ska kunna flytta alla berg. Att Gud ibland flyttar berg men i andra fall i stället ger kraft att bestiga dem har trosteologin därför svårt att greppa.

Den som lever inom trosteologins världsbild och drabbas av lidande märker, som en pastor inom trosteologin utryckte det när han gick igenom en livskris, “att det inte fanns en barmhärtig Gud på andra sidan mina böner utan en Gud som väntade på att jag skulle använda min tro”.

Inte bara kan Gud inom trosteologins världsbild upplevas distanserad och passiv i förhållande till personligt lidande. Då trons kraft rätt använd alltid förväntas resultera i åtföljande tecken skapas också lätt en kultur där en persons tro mäts genom tecken på välmående, framgång och lycka.

Att kvalitén på ens tro går att läsa på utsidan skapar inte bara utökat lidande utan påverkar också relationer mellan troende där man försöker hålla upp fasader och inte vågar berätta om svårigheter och problem. Inte bara går tro att läsa av, stor tro ska också generera stora tecken som går att väga och mäta. Ju större mätbara tecken en kristen kan leverera desto större tro har hon.

Därför upplever många inom trosteologin det kristna livet som kravfyllt; allt måste bli större, bättre, häftigare. Ett alldagligt liv utan några färgsprakande tecken är i grunden ett misslyckande.

Den direkta kopplingen mellan stor tro och stora tecken skapar också lätt en osund ledarkultur som privilegierar styrka och framgång där man väljer att följa den som har häftigaste vittnesbörden, störst antal följare och så vidare.

Tron som kraft, brist på redskap att hantera lidande och att tro går att läsa genom yttre tecken är följaktligen symptom på trosteologins sjukdom. Men just för att teologin samtidigt innehåller dyrbara gåvor som troende sällan erbjuds inom andra traditioner behöver den helas och inte utraderas.

Den underliggande berättelsen som formar trosteologin är förvrängd och måste omskrivas med en bättre och mer biblisk berättelse. För att detta ska bli verklighet behöver vi ha öppna och respektfulla samtal i precis den ton och riktning som denna debatt har satt.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig

Mer i samma ämne

Dagens bibelord

Läs alla platsannonser på Dagen Jobb

Dagens poddar