Debatt

Biståndet driver på hatet hos lokalbefolkningen

I Moçambique finns de som blir rika både på kriget och på biståndet. Detta väcker lokalbefolkningens hat, vilket driver på kriget och riskerar att få antalet internflyktingar att öka i stället för att minska, skriver Leif Litsgård.

Efter att arbetat med bistånd och mission i över 20 år, främst i Moçambique men även kortare insatser i ett femtontal andra länder, är det intressant att från Afrika följa biståndsdebatten i Sverige.

Debatten står mellan dem som har fokus på att svenskt bistånd ska ligga på en procent av BNI och politikerna som vill dra ner på nivån och verkar vilja titta mer på vad vi får för pengarna. Det leder till olika slutsatser. Man kan också notera att de länder som fått mest bistånd verkar vara de som fortfarande är de fattigaste, med hög korruption.

De senaste veckorna har jag rest i Moçambiques norra provinser där ett krig pågår. Orsakerna till kriget är flera, men det började med att muslimska missionärer kom norrifrån och byggde moskéer och redan 2005 bildade många jihadistceller. Över 100 personer skickades på utbildning – både militär och religiös. Det var innan de stora naturfyndigheterna i provinsen blivit kända. Sedan dess har ekonomiska intressen fått konflikten att växa snabbare.

Stora insatser görs som kostar stora summor. 2020 kom rwandiska trupper och 2021 kom flera andra afrikanska trupper till området. Samtidigt har ett flertal FN-organ etablerat sig i den nordligaste provinsen för att bistå den utsatta befolkningen. De flesta FN-anställda har goda löner och försvarar sina insatser. Det är tyvärr få lokala som kvalificerar för anställning hos de internationella biståndsorganen.

Många strider nu inte främst för Allah eller för ekonomisk vinning utan mot regering och mot dem som skor sig.

—  Leif Litsgård

Jag har tidigare bott i den aktuella provinsen och därefter besökt den många gånger. Regeringspartiet Frelimo har alltid styrt i provinsen men oppositionen har vunnit terräng. Vid mitt senaste besök blev jag chockad över det massiva motståndet mot regeringen och mot partiet Frelimo, trots att regeringen förmedlar så mycket internationellt bistånd.

Av den hjälp som främst FN finansierar kommer bara en del fram till de utsatta. Problemet är inte främst höga administrativa kostnader utan att några blir rika både på kriget och på biståndet. Det har skapat ett hat hos lokalbefolkningen då regeringen anses domineras starkt av folkgrupperna shangan och makonde.

De som får anställningar hos företag som utvinner naturresurserna tillhör oftast dessa folkgrupper. När en svensk mission lät göra en förstudie i området kontaktades den ende shangan-pastorn inom rörelsen, men ingen från ledningen från den största grenen inom kyrkan (1 mot 130 kyrkor). Det ledde till ilska även inom den lokala kyrkan.

Jihadismen sprider sig nu snabbt till nya områden. 100 mil söderut, i provinsen Zambezia, har man kraftigt ökat antalet miliser för att förhindra rekrytering till jihadisterna. Risken att upproret sprider sig utefter hela den södra delen av Swahilikusten är överhängande. Många strider nu inte främst för Allah eller för ekonomisk vinning utan mot regering och mot dem som skor sig.

Då konflikten har sina rötter i religion bör det vara viktigt att förstå och komma åt de rötterna. Men det internationella biståndet tänker annorlunda och använder stora summor av det svenska biståndet på ett kontraproduktivt sätt. Då biståndet driver på hatet hos lokalbefolkningen blir hatet en stark drivkraft i kriget och riskerar att få antalet internflyktingar att öka i stället för att minska.

Under årets fredsdag i oktober pratades det mycket om behovet av försoning. Nu läggs förslag om en nationell försoningsprocess, men det är betydligt lättare att få finansiering för konsekvenserna av kriget i stället för till förebyggande insatser.

Bistånd är till för att betjäna de utsatta. Där Sverige lyckats betjäna väl ökar oftast affärerna för de svenska företagen. Svenskt bistånd är ofta bra på att betjäna de behövande men det verkar ändå lite märkligt att det betonas mer att svenska företag ska tjäna på biståndet än på uppgiften att betjäna de utsatta.

Det beslut som den nya regeringen fattat, att tillfälligt sänka biståndsmålet i procent, verkar vara en riktig strategi, och att man när kvaliteten säkrats kan återgå till enprocentsmålet. Det är helt riktigt att stödet till det civila samhället bör öka något, men även där bör kvaliteten och effekten av biståndet höjas.

Jag beundrar Kristdemokraternas styrka att lyckas hålla biståndet på runt 0,9 procent trots samarbetspartnernas ambition att sänka det till 0,7 procent – med målet att återgå till 1 procent när ökningen är kvalitetssäkrad.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig

Mer i samma ämne

Dagens bibelord

Läs alla platsannonser på Dagen Jobb

Dagens poddar