För ett tag sedan såg jag om filmen Joker från 2019. Jag blev minst lika berörd av den nu som när jag såg den sist men en scen stack särskilt ut, en som jag nästan hade glömt bort. Det är när huvudpersonen Arthur (spelad av Joaquin Phoenix) från en telefonkiosk får reda på att han blivit uppsagd från sitt jobb som clown efter att ha råkat tappa en pistol på ett sjukhusgolv inför en grupp inlagda barn.
Förtvivlat försöker han förklara att han bara tagit hand om pistolen åt en vän (vilket är sant) och drar en nödlögn om att den bara varit en del av rekvisitan.
Jobbet är den redan kraftigt marginaliserade Arthurs sista livlina och ett överseende från chefen utifrån ett ömmande kring dennes utsatthet hade kunnat rädda honom. Men i en värld med noll överseende med misstag - i synnerhet sådana begångna av “missanpassade” - sker så inte.
Jag oroas av ett växande osårbarhetsideal också inom kyrkan. Länge har jag, och säkert många med mig, tagit sårbarheten för given som något nedlagt i vårt kristna dna utan att förstå att den kristna teologin och traditionen också påverkas av samhälleliga strömningar.
Framgångsrik karriär och social status är sårbara ting som trots en individs goda egenskaper och hårda ansträngningar kan omkullkastas av olyckliga omständigheter.
— Idda Andersson
Vi ser hur den politiska debatten alltmer fokuserar på hårda tag gällande kriminal- och migrationspolitiken och hur allt mindre hänseende ges åt “ömmande skäl” och yttre omständigheter. Vi behöver nu bjuda dessa strömningar motstånd.
Ett sätt att bemöta ett växande osårbarhetsideal är att visa på sårbarhet som ett universellt mänskligt villkor som vi alla delar med varandra. Vi kan erkänna det faktum att vi har väldigt lite kontroll över de livsnödvändiga sakerna i livet, som mat på bordet, hälsa och att leva i ett land utan krig.
Men vi kan också påminna om att sådant som framgångsrik karriär och social status är sårbara ting som trots en individs goda egenskaper och hårda ansträngningar kan omkullkastas av olyckliga omständigheter.
[ Eleonore Gustafsson: Det är som att vi tror att vi inte behöver frälsning ]
Denna insikt kan hjälpa oss att motstå frestelsen att bygga våra liv och vår tro på synliga attribut som anseende, och därigenom också stoppa oss från att förklara människors eventuella brist på anseende i termer av bristande moraliska egenskaper eller för den skull bristande tro.
Detta i sig kan leda till den vidare förståelsen att det kristna livet inte automatiskt innebär ett uppåtstigande i social mening utan snarare ett nedåtstigande, men att detta kristna liv är något som vi i solidaritet med varandra endast kan skapa tillsammans.
För insikten om vår universella sårbarhet rymmer också en insikt om sårbarhet som ojämnt fördelad, där ett hårt och osårbart samhälle framför allt drabbar redan marginaliserade människor men där vi alla kommer drabbas.
Med Jesus som exempel behöver vi därför lyfta fram den moraliska människan framför den ansedda människan, det vill säga hon som handlar utan tanke på egen vinning och vars intention (utan för den skull synliga resultat) står i fokus. Och lyfta fram det faktum att hon är helt beroende en miljö präglad av respekt för människans sårbarhet för att kunna verka.
Vad riskerar hon annars? Att likt Arthur i filmen vilja kasta av sig all sin mänsklighet.
[ Joel Halldorf: Det finns ingen billig nåd - inte heller för pastorer ]
