Robert Hannah använder Svenska kyrkan som slagträ för egen agenda

Under onsdagen presenterade Centerpartiets valberedning sitt förslag till partiledare: Muharrem Demirok. Att han blev nominerad startade dock en helt annan debatt än den om hans politiska gärning och åsikter.

Demirok har beskrivit sig själv som kulturell muslim och samtidigt medlem i Svenska kyrkan. Detta gjorde en del personer upprörda, bland annat den “liberala” riksdagsledamoten Robert Hannah tillika viceordföranden för L i kulturutskottet. Han menade i en tweet att det var helt befängt, ologiskt, och antydde att valet av Demirok till partiledare berodde på att Centerpartiet, likt Svenska kyrkan enligt Hannah, förflyttar sig från liberalism och sysslar med “woke”-heter.

Även Jakob Olofsgård, riksdagsledamot (L) och pastor inom Equmeniakyrkan, antyder på Twitter att det hela är oförståeligt. Han skriver ”Så många frågor. Kristen och Muslim. Och samkönade vigslar är ok.”

Dessa uttalanden stämmer inte överens med verkligheten, som Joel Halldorf förklarade så väl för Hannah på Expressens kultursidor. Det är varken ovanligt eller konstigt att en icke-kristen är medlem i Svenska kyrkan. Anledningen till medlemskap kan handla om alltifrån viljan att stödja kyrkans välgörenhetsarbete, att man känner tilltro till samfundet eller arbetet inom hbtq-frågan. Det senare verkar just vara Demiroks skäl till medlemskapet.

Tweeterna påminde mig om något som jag stört mig på de senaste åren: Svenska kyrkan används som ett slagträ i kulturkriget, och det är dags att det tar stopp.

Det finns ingen annan väg för Svenska kyrkan än att vara uttryckligt politisk, i rent självförsvar.

—  Jakob Norrhall

Det verkar som om diskussionerna om Svenska kyrkan inte handlar om dess roll i civilsamhället eller som trossamfund, utan snarare används som ett slagträ i kulturkrigsfrågor. Det tycks bara vara intressant för dessa grupper att prata om Svenska kyrkan när dess historia och inflytande på det svenska samhällets utveckling kan användas för egen vinning, men inte dess roll som trossamfund.

Emellanåt hör man kritiska röster som menar att Svenska kyrkan politiseras allt mer. Ofta kommer dessa argument från högerkonservativa profiler när Svenska kyrkan uttalat sig kritiskt mot intoleranta lagstiftningar, som i migrations- och flyktingfrågan.

Vissa anser att Svenska kyrkan har blivit för woke och för hbtq-vänligt. Kritiken är obefogad, men framför allt befängd. Det finns ingen annan väg för Svenska kyrkan än att vara uttryckligt politisk, i rent självförsvar.

[ Muharrem Demirok (C): Därför är jag medlem i Svenska kyrkan ]

Svenska kyrkan har inget annat val än att stå upp för den kristna trons principer när andra försöker missbruka tron genom argument som talar rakt emot de principer som det glada budskapet bygger på.

Vi ser det på flera håll. Alltifrån sverigedemokrater och kristdemokrater som i ett decennium försökt spä på intoleransen genom förslag på inskränkande lagstiftningar som slöjförbud och böneförbud för muslimer med hänsyn till att “Sverige är kulturellt kristet”.

Men de som gör mig mest besviken genom att (miss)använda Svenska kyrkan för politisk vinning är liberaler. Mer specifikt Hannah, och i viss utsträckning Olofsgård. Att konservativa och populistiska partier som KD och SD härjar på detta vis är något jag förväntar mig. Men liberaler, inte minst kristna sådana, bör veta bättre.

[ Lennarth Hambre: Varför utesluts politiker som visar eftertanke som partiledare? ]

Det är däremot inte första gången Hannah är ute och hetsar upp den islamofobiska mobben i förhoppning om fler likes på sina tweets. Sedan han avgått som integrationspolitisk talesperson för L tog han första bästa chans att skriva en artikel om att införa slöjförbud på barn i skolan.

Sedan dess har hans fokus näst intill uteslutande handlat om sagda slöjförbud. Detta trots det obefintliga stödet i såväl partiet som ideologin. Men det bryr sig inte Hannah om. I utbyte mot uppmärksamhet och makt i ett allt mer främlingsfientligt debattklimat offras tolerans, öppenhet och sunt förnuft; tre grundläggande principer i en liberaldemokratisk syn på det sekulära samhället.

Men vem behöver sunt förnuft när man i utbyte mot att agera antimuslimsk hundvissla får många likes?

Att Hannah, som ledamot i Sveriges riksdag, ens lägger sig i andra politikers medlemskap i Svenska kyrkan är befängt i en sekulär demokrati. Ännu märkligare är den direkta koppling han gör mellan C:s valberednings förslag på ny partiledare och Demiroks trossamfundstillhörighet – som om det vore en politisk indikator för hur ett riksdagsparti kommer fungera framöver. Men det är inte det Hannahs uttalanden handlar om. Det handlar om att till varje pris ifrågasätta och kulturkriga.

Det som förenar detta hopkok av kulturkrigare är att Svenska kyrkan inte anses vara ett samfund utan snarare ett verktyg för att motsätta sig islam, “woke-ighet”, hbtq-frågor eller något annat som inte passar in i den konservativa högerns syn på kulturutvecklingen.

[ Fredrik Wenell: Är det inte ett problem att partipolitik och tro blandas samman i Svenska kyrkan? ]

Det är därför det stör dessa personer, som vill se Svenska kyrkan som ett slags symbol och egendom för den kulturella kristendomen, att Svenska kyrkan väljer att vara just “woke” – flyktingvänlig och tolerant. Det passar inte in i deras agenda.

Tryggt nog står Svenska kyrkan emot, som bevisats allra bäst av ärkebiskop emerita Antje Jackelén i sitt svar till Hannahs tweet: “Jesus var ju mycket för rättvisa. Om det är det som du menar med woke, ska Svenska kyrkan förstås vara woke.”