Kyrkan har gjort oss till bänkvärmare

Man kan likna Kristi kropp och hur den fungerar med vår vanliga mänskliga kropp. Kroppen kan vara mer eller mindre funktionsduglig i det liv som kan kallas normalt mänskligt liv. Ibland kan hända att man har blivit i stort sett ”hospitaliserad” och bunden i vanor och beteendemönster som är väldigt dysfunktionella.

Kristi kropp som vi kallar församlingen kan i dag beskrivas som både dysfunktionell och hospitaliserad. Kroppens alla lemmar är inte i funktion. Vi har hemfallit åt vanemönster och traditioner som inte har grund i den första kristna församlingen som vi läser om i Nya testamentet.

Kanske har vanemönstren och traditionerna till stor del sina rötter i en institutionaliserad kyrka på 300-talet när kejsar Konstantin insåg att han behövde förhålla sig till den framväxande och starka Jesusrörelsen.

Präster tillsattes och stora kyrkobyggnader började byggas. I mångt och mycket finns dessa vanemönster och traditioner kvar inte bara i ortodoxa och katolska sammanhang utan också i frikyrkorörelser. Vissa troende auktoriseras eller legitimeras till präster, nästan efter en gammaltestamentlig förebild med skrudar och dylikt. Här fanns säkerligen ett inslag av romersk makttillsättning.

Ledarskap och ordning är naturligtvis viktigt men det bygger framför allt på att man vuxit in i en sådan ledarfunktion utifrån gåvor, tjänst, erfarenhet och förtroende som Paulus undervisar om.

—  Per-Olof Johnsson

Vi ser ända fram till i dag hur man går till en kyrkobyggnad, sätter sig i bänkar och lyssnar till en pastor eller präst som är ordinerad/prästvigd. Övriga troende är huvudsakligen, för att återkoppla till liknelsen med en mänsklig kropp, funktionsnedsatta i ett sådant sammanhang, då de inte har talan eller kan utöva sina gåvor eller tjänster.

En vision för en levande och funktionell Kristi kropp vore att ta Paulus ord på allvar om att ”när ni kommer tillsammans har var och en något att dela”. Detta är svårt att göra när kyrkan är byggd och organiserad som jag beskrev här ovan.

Jesu sista ord till sina lärjungar och följare var: Gå ut i hela världen och sprid Guds rike, gör lärjungar. Den uppmaningen var inte riktad till enbart en pastor eller präst utan till var och en av oss som vill ta uppdraget på allvar.

Jag tror att vi behöver träffas i mindre enheter där det allmänna prästadömet kan komma i funktion. Där var och en får chans att använda de gåvor och tjänster de fått – på så sätt kan vi växa i tron tillsammans. Detta är också benämnt som Koinoniagemenskap.

[ Jenny Jansson: Absurt många unga tror att församlingen blir ledsen om de går med i en annan ]

Man kan kanske börja med områdesbaserade tvärkyrkliga grupper med högst 10–15 personer. Ledarskap och ordning är naturligtvis viktigt, det ser vi i Nya testamentet, men det bygger framför allt på att man vuxit in i en sådan ledarfunktion utifrån gåvor, tjänst, erfarenhet och förtroende som Paulus undervisar om.

Någon gång i månaden kan man kanske ha storsamlingar då de olika områdesgrupperna kommer samman och dryftar övergripande frågor och kanske behandlar något speciellt tema, lovsjunger etcetera.

Kyrkobyggnaderna kan i stället för att användas som gudstjänstlokaler vara praktiska missionsbaser där samhällets medborgare välkomnas till kurser, sociala insatser med mera. Här kan man vara hur kreativ och uppfinningsrik som helst. Vilken resurs de gamla kyrkobyggnaderna kan bli!

[ Fredrik Wenell: Kan man verkligen rösta om teologi? ]