Förvirrande när regeringen säger en sak och gör en annan

I över femtio år har vi haft parlamentarisk enighet i Sverige om att vi har råd att avsätta en hundradel av landets inkomster i bistånd. En krona av hundra. Kristdemokraterna lovade i Diakonias partiledarenkät före valet att de var en garant för enprocentsmålet. Partiet lovade också stöd till de internationella principerna om effektivt bistånd. Men efter valet har löftena prioriterats bort i förhandling med Tidöpartierna.

I stället har vi fått en biståndspolitik där biståndet ska vara ett redskap för att främja svensk export och svenska migrationsmål. Problemet är att det går helt emot vad bistånd är och ska vara enligt OECD:s biståndskommitté DAC. Något regeringen inte verkar känna till.

Att regeringen både i Tidöavtalet och regeringsförklaringen lovade att civilsamhället, demokratiaktivister och kvinnorättsorganisationer skulle prioriteras var dock glädjande. Tyvärr ser vi inte att det löftet återspeglas i budgeten för 2023.

Det är mycket som är förvirrande när regeringen pratar om viktiga prioriteringar, men sedan agerar annorlunda.

—  Mattias Brunander

Att regeringen sviker löftet att prioritera civilsamhället konstaterar också Daniel Alm och Niclas Lindgren från Pingst FFS och PMU och inleder en debatt i Dagen den 8 januari. Kristdemokraternas biståndspolitiska och utrikespolitiska talespersoner Gudrun Brunegård och Magnus Berntsson skriver en replik på PMU:s debatt i vilken de menar att i en tid av kriser är ”prioriteringar nödvändiga”.

Talespersonerna upprepar löftet att biståndet som kanaliseras via civilsamhället ska öka och att Kristdemokraterna kommer att bevaka det noga.

Så hur har det då sett ut med prioriteringarna? I budgeten för 2023 är det två stora poster som sticker ut – stöd till bilägare med sju miljarder och en minskning av biståndet med sju miljarder.

Neddragningarna får omedelbara konsekvenser för organisationer och människorättskämpar i världen. Till exempel i Myanmar där svenskt bistånd är en livlina för de miljoner människor som kämpar för sin överlevnad och ändå trotsar en av världens mest brutala regimer, för demokrati och mänskliga rättigheter. Regeringen väljer att kapa biståndet till Myanmar med 60 procent.

[ Läs tidigare inlägg | Daniel Alm och Niclas Lindgren, med flera: Regeringens löftesbrott riskerar att tysta de mest utsattas röster ]

De pengar som tidigare avsatts för att finansiera informations- och kommunikationsarbete i Sverige har i princip slaktats. Årets budget har minskat från 155 miljoner till 20 miljoner. Att nonchalant prata om ”hellre matpaket än konferenser” och sedan skära ner runt 90 procent av det anslag som används för att ge röst till utsatta och förtryckta människor i den svenska debatten och i EU, visar på regeringens bristande kunskap om hur modernt utvecklingsarbete och röstbärande fungerar.

Samtidigt ser vi att anslaget till Världsbanken, fonder och skuldavskrivningar ökat med 450 miljoner, alltså 11 procent, jämfört med förra året. Detta trots att regeringen har sagt att stödet till det så kallade multibiståndet skulle minska.

Det är mycket som är förvirrande när regeringen pratar om viktiga prioriteringar, men sedan agerar annorlunda. Klart och tydligt är att regeringen behöver vidga blicken – jämställdhet och demokrati är på tillbakagång.

Antalet länder där demokratin backar är mer än dubbelt så många som antal länder där den ökar. Och enligt FN kommer det ta runt 300 år för världen att nå jämställdhet.

[ Läs tidigare repliker | Gudrun Brunegård och Magnus Berntsson: När ett system ska reformeras behöver saker ändras ]

Nu är det upp till bevis. Om regeringen på allvar vill prioritera civilsamhället har vi följande fem förslag:

1. Ta fram en reformagenda med vägledande styrdokument som utgår från mottagarnas behov, prioriteringar och analyser. I ett modernt bistånd involveras både biståndets mottagare och biståndets aktörer.
2. Justera och öka stödet till civilsamhället redan i vårbudgeten. Förra året tog regeringen 1056* miljoner för mycket från biståndet till migrationskostnader i Sverige, pengar som enligt löfte skulle föras tillbaka i biståndet. Här har ni chansen.
3. Ta i närtid fram en plan för hur jämställdhet ska integreras i utrikespolitikens alla delar. Med fokus på intersektionalitet, lokalt ägarskap och rättigheter.
4. Vidga blicken från närområdet och återuppta engagemanget i de globala processerna i Agenda 2030. Processer som inte ens nämndes i utrikesdeklarationen.
5. Gör seriösa konsekvensanalyser när nya biståndsstrategier tas fram och involvera biståndets mottagare. Det minsta regeringen kan göra är att försäkra sig om att förändringar i biståndspolitiken inte skadar människor som lever i utsatthet, enligt principen Do No Harm.

Så låt oss slippa motstridiga budskap. Om regeringen och Kristdemokraterna menar allvar med ökat stöd och samverkan med civilsamhället, så är våra förslag en tydlig väg framåt.

Fotnot: Texten har uppdaterats. I en tidigare version stod det 1261 miljoner kronor under punkt 2.