Debatt

Hur ofta hör vi om katolska företrädare som vill närma sig frikyrkan?

Slutreplik. En första fråga att ställa sig för den som talar sig varm om den odelade kyrkan är varför splittring och utbrytningar har uppkommit genom kyrkans historia. Är inte detta i sig en möjlig indikation på att det finns områden där hon brustit? skriver Samuel Åsberg.

Jag har med stort intresse följt replikerna på min debattartikel om frikyrkan – från Pernilla Eklund, Daniel Mämecke, Magnus Malm och Åsa Kristensson. Det är uppmuntrande att se engagemanget i den bredd av områden som berörs i dessa svar. Även om det finns många intressanta spår att ta vidare kommer jag i min slutreplik att fokusera på Malms respons, då den uppehåller sig vid mina ursprungliga frågor.

En första sak jag noterar är att Malm i sitt svar tar ett kliv bakåt historiskt – nu är det inte bara frikyrkan som begränsas av tunn jordmån, utan även den lutherska. Samtidigt bevaras dualismen mellan dessa och en tänkt historisk kyrka. Frikyrkan och den lutherska kyrkan sätts i kontrast till den odelade kyrkans teologiska reflektion och erfarenhet, med dess ”beprövat slitstarka former för bön och gudstjänst”.

Utifrån exemplen som nämns (monasticism och ignatiansk spiritualitet) får vi tolka det som att det är de katolska och ortodoxa kyrkorna som åsyftas.

Låt mig återigen understryka att frikyrkan gör väl i att stå i dialog med kyrkans bredare tradition. För egen del har tidebönen utgjort ramen för mitt böneliv i snart 15 år. Samtidigt riskerar Malms tal om den odelade kyrkan att bli en idealisering, en projiceringsyta för en tänkt idealkyrka. Detta menar jag blir tydligt i vad som lyser med sin frånvaro i Malms resonemang.

En första fråga att ställa sig för den som talar sig varm om den odelade kyrkan är varför splittring och utbrytningar har uppkommit genom kyrkans historia. Är inte detta i sig en möjlig indikation på att det finns områden där hon brustit? Särskilt nyfiken är jag på hur den självkritiska reflektionen kring detta ser ut för den historiska ”mittfåra” Malm skriver om. Finns det kritik och lärdomar från ”utbrytargrupper” som är viktiga att ta till vara på här?

Malm nämner ett antal områden där frikyrkan har bidrag att ge. Vad som mer skulle behövas är en reflektion över hur dessa erfarenheter har eller kan integreras i den egna kyrkans liv – givet att man menar allvar med att vilja lära sig av den frikyrkliga erfarenheten. Hur återspeglas dessa lärdomar i den kyrkliga mittfårans former och uttryckssätt, mer konkret?

Hur ofta hör vi om katolska eller ortodoxa företrädare som propagerar för ett närmande av frikyrkan eller tar in frikyrkliga element i gudstjänstlivet?

—  Samuel Åsberg

Apropå pacifism och kyrkan som en motkultur skulle vi kunna diskutera hur Malm ställer sig till kyrkans maktställning och bruk av militära medel under den odelade kyrkans tid. Intressant nog väljer Malm i stället att beklaga sig över detta särdrags tynande tillvaro inom frikyrkan (en oro jag för övrigt delar med honom!). Jag är här inte nödvändigtvis ute efter att sätta det ena mot det andra, utan snarare att komplicera bilden av en idealiserad historisk kyrka.

På ett mer grundläggande plan handlar frågorna vi diskuterar om ekumenik – något som Malm säger sig eftersträva. Även jag intresserar mig för ekumenik. Frågan är vilken sorts ekumenik det är vi talar om, och kanske än mer på vems villkor ekumeniken sker.

Malm skriver om andlig elitism som stänger dörrarna för ekumenik från väckelsekristet och frikyrkligt håll. Min egen erfarenhet är den motsatta. Poddavsnittet som utgjorde avstampet för hela den här debatten handlar ju precis om hur frikyrkliga nyfiket närmar sig den vidare kristna traditionen. Men hur ofta hör vi om katolska eller ortodoxa företrädare som propagerar för ett närmande av frikyrkan eller tar in frikyrkliga element i gudstjänstlivet?

Ser vi till den lokala ekumeniken så sker den allt som oftast utifrån svenskkyrkliga premisser och gudstjänstordning, där det ekumeniska inslaget i den gemensamma gudstjänsten består i att hitta roller för frikyrkliga pastorer att fylla inom dessa ramar. Är det verkligen möjligt att tala om jämlikhet och ömsesidighet i den här typen av ekumenik?

I kontrast till Malms beskrivning skulle jag hävda att frikyrkan har bättre resurser gällande både teologi och praktik för att på ett mer radikalt sätt kunna härbärgera den andre i det ekumeniska mötet. Det jag här försöker belysa är att ekumenik inte sker i ett vakuum. Historiskt finns här frågor om makt och maktrelationer som spelar in i hur den ekumeniska rollfördelningen har konstruerats – något som inte per automatik suddas ut i och med exempelvis Svenska kyrkans formella separation från staten. Här efterlyser jag en djupare skärskådning av det ekumeniska samtalet.

Mitt problem med Malms ekumenik är att den inte är radikal nog – och detta i två bemärkelser. För det första tar den inte tillräcklig hänsyn till grundläggande skillnader i teologiska övertygelser och praktik. Det var detta jag försökte belysa i mitt ursprungliga inlägg: det är inte så att man på något enkelt sätt kan harmonisera en frikyrklig församlingssyn med en svenskkyrklig ämbetssyn. Och för det andra gör den inte rättvisa åt asymmetrin inom det ekumeniska samtalet.

Rimligt är att eftersträva jämlikhet och ömsesidighet som utgångsläge. Detta går förstås att motivera teologiskt. För oss alla, frikyrkliga som ”mittfårare”, gäller att den sanna kunskapen är eskatologisk. Ingen av oss äger den fulla uppenbarelsen här i tiden. Just därför behövs en djupare och än mer radikal ekumenik, som är beredd på både egen skärskådning och öppenhet för den andre.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig